skatås

om några timmar ska vi träffa alla de som var med nere där det hände... eller de som var med på vår buss.

Jag tror att det är bra, både för oss och för dem... men ändå känns det tungt... och det kommer att bli värre...

Jag har inga tårar, inga känslor idag... igår kunde jag nästan se famåt och nu är allt bara svart... bara en undran om hur man ska ta sig till morgondagen... eller ens till nästa timme.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0