Jag orkar inte med allt annat...
Jag insåg idag att något förändrats, och det gör fruktansvärt ont... innan kunde jag när jag hörde dörren eller mobilen ringde tro, för en hundradels sekund, att det var mamma, att allt bara var en sjuk dröm. Jag känner aldrig så längre, det är borta, min mamma är borta på riktigt, det är ingen mardröm, jag kommer aldrig vakna.
Klickade mig in på din oerhört gripande och känslomässiga blogg av en händelse. Jag har läst och mina ögon har tårats, känt medlidande och velat omfamna dig i en stor kram. Känner dig inte, men åh vad jag känner med dig. Ville bara skriva dessa ord, de gör ingen skillnad i den sorg du går igenom, men vill i alla fall skänka en jättekram och förhoppning att du ska kunna hitta ett litet ljus nånstans i en mörk tunnel. Jag kan inte tänka mig något värre än det du går igenom, men jag hoppas att du har nära och kära omkring dig som kan hjälpa dig genom en väldigt tuff tid. Du är stark som skriver om din mamma på ett sådant sätt som du gör och att du verkligen hedrar minnet av din mamma. Det märks att ni stod varandra nära. Jag är en främling för dig, men du ska veta att du berört mig mycket.
Stor kram & lycka till på din väg.
Din blogg berör mig, beklagar. Kram
Jag måste bara få säga, vilken styrka ni har. Jag satte mig och läste lite av din blogg, tårarna bara rann, och det sved i mitt hjärta och ändå är det långt ifrån vad ni måste känna.
Jag tror din mamma är en ängel nu, som alltid kommer vaka över er, I alla stunder. Hennes kärlek är som vinden, man kan inte se den, men man känner den.
