Min Älskade Mamma

Jag gjorde något jag faktiskt, konstigt nog, inte gjort: jag läste min egen blogg från början. Jag läste det och det kändes bara som om det vore någon annan som skrivit det. När jag ser tillbaka ser jag bara mörker och kyla, jag minns inte ens detaljer utan allt är en sammanhängande dimma. Jag kan genom bloggen se hur jag förändrats, de första inläggen är osammanhängande skrivet, det är som att jag faktiskt blev så liten som jag kände mig, jag bara skrev ord.

Jag trodde aldrig att jag skulle klara en vardag, att jag skulle leva... Jag såg bara mörker och jag kunde inte andas. Det finns inom mig, det ligger strax under ytan men jag kan hantera det för det mesta. Att läsa det tar mig tillbara dit, tar fram allt det som hotar att överväldiga mig. Värst för mig är de inläggen om när vi såg mamma här hemma i Sverige, jag har förträngt den bilden, förträngt den dagen... Jag kan inte leva med den bilden så jag väljer att se det som att sista gången jag såg min mamma var i Österrike när hon fortfarande såg ut som hon gjorde.

En del av mig kan önska att jag var där... där sorgen var så verklig och där den var mitt allt. Där omvärlden inte existerade och jag kunde leva mitt i all förtvivlan. För smärtan är inte borta, bara dold. Jag har fortfarande svårt att sova, jag ser fortfarande bilderna.

Men jag kan trots allt se vilken förändring jag genomgått och den ger mig hopp om att jag en dag kan se tillbaka på minnena av min mamma med glädje. Jag kommer alltid bära med mig sorgen men jag tror att jag kommer kunna se allt det som var bra och minnas det på ett sätt där sorgen blandas med glädjen över det vi fick uppleva.



In my heart
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be