mamma
Det var så konstigt att stå där inför utspringet... så blandade känslor. Jag kunde inte förstå att min mamma inte stod där ute, det var så overkligt... det var lika overkligt som att stå vid graven innan champangefrukosten, lika overkligt som att det här är för alltid, att så många stunder väntar som min mamma inte får uppleva.
Det är som om jag kommit in i en period då jag inte kan förstå och allt känns så fruktansvärt långt bort.... som om det inte var jag som var i den backen, som om det inte var min älskade mamma som låg där... som om mamma ska komma hem när som helst och allt ska bara vara som vanligt.
Det är en märklig känsla du beskriver - en känsla bara någon som mist någon nära kan förstå. Du är så duktig på att sätta ord på hur svårt det faktiskt är att greppa det som hänt! Lika märkligt kan det tyckas vara, att vi var fler som liksom kände att din älskade mamma Marie var med oss på firandet av din student. Hon är en så naturlig del av dig, det är nog därför. I hjärtat finns hon alltid med oss...
lilla gumman ,vad du är duktig.har läst dina inlägg med jämna mellanrum.Hur mycket jag än läser kan man ju inte sätta sig in i din/er situation.Tänker mycket ofta på dig,Sandra o er pappa.Er mamma var ju en jättego o glad person.Oerhört ofattbart allting,man får liksom inte in det i huvudet.
Tänker på dig med student,bal,arbete,körkort ja allt som du fixat-så duktig du är ,sen kan jag förstå att det fattas nåt-det kommer alltid att saknas nåt.önskar dig o dina nära lycka till med flytten o allt omkring sen när allt lugnat sig så är jag övertygad om att ni tillsammans-ni tre o alla era vänner mm klarar det som kommer sen också.
Tänker såååå mycket på er.Hälsa till dina kära.kramar Marie.
