Min Älskade Mamma

Det har, genom allt det som varit, varit skillnad på hur folk reagerat och hur folk bemött mig. Jag har blivit överraskad, både positivt och negativt, och jag har ändrat åsikt om många personer. Jag hade trott att antalet olika reaktioner skulle vara samma som antalet personer runt mig. Kanske skiljer sig reaktionerna så, men dock inte bemötandet.

Jag hade inga förväntningar på hur jag skulle bli bemött, jag brydde mig knappt för att vara helt ärlig, men när jag ser tillbaka på det så kan jag se tydliga likheter mellan personer som tillhör "samma grupp" i mitt liv. Folks rädsla och osäkerhet för hur jag kände och känner. Men trots alla dessa skillnader och alla dessa människor så har jag mött ytterst få, om ens mer än en, reaktion som varit "fel" och det är även den enda negativa överraskningen när det gäller folk runt mig.

Jag har i och med Liseberg tvingats fundera på hur jag ska bemöta folk och hur undvikande jag ska vara ämnet. Jag tar inte upp det, det gör jag inte. Det gör för ont och jag vet inte om jag skulle klara av att prata om det.Jag har gjort det en gång... det var egentligen den enda personen vars reaktion varit skiljd från alla andra jag mött... men inte på något negativt sätt och något gjorde att jag klarade av att prata om det. Kanske klarar jag mer än jag tror?

Det känns som om jag förtränger så mycket just nu... alla tankar och mycket känslor. Jag blir rastlös hemma där tankarna kan få övertaget. Jag glömmer inte, jag kommer aldrig glömma, jag kan inte glömma. Jag är bara förvirrad, jag vet inte hur jag ska reagera, tänka eller känna.

Varför? Jag kommer aldrig förstå det.... Varför?