Tiden
Jag börjar vänja mig vid att inte förstå, det finns så mycket i mitt liv som jag aldrig kommer att förstå eller acceptera. Det känns så overkligt när jag ser tillbaka på tiden som gått, som om det vore en film, som om det vore andra som upplevde det.
Bilderna från den dagen är lika tydliga idag som de var dagen efter och jag tror aldrig de kommer blekna. På samma gång som det känns så länge sedan jag träffade mamma så känns det så overkligt att det redan är fyra månader sen. Jag saknar tidsperspektiv när det gäller olyckan. Om jag inte vetat datum så hade jag aldrig kunnat avgöra hur mycket tid som passerat. Den första månaden var längre än år, de två första till och med, men sedan slängdes jag in i vardagen i skolan, delvis mot min vilja, och tiden bara gick.
Jag håller andan och ser till att de som inte vet inte kan se det på mig.
Jag håller allt inne och går sönder...
kramar
Det är tråkigt att läsa att då mår så dåligt, gumman.. men ingen kräver av dig att du ska må bra.
Jag längtar efter dig! Vill du ses någon dag?
Det konstigaste är att jag faktiskt inte mår så jävla dåligt som jag tycker att jag borde. Jag mår inte bra men jag kan andas och fungera... det skrämmer mig.
Varför ska ska du må så dåligt Jill???
Att du har det jobbigt är en sak men att du tycker att du ska må skitdåligt kan jag inte förstå.
Trots allt sorgligt som hänt är jag övertygad om att det är den positiva sidan hos dig som gör att livet går framåt. Att sörja behöver inte alltid vara detsamma som att må dåligt. Du kan lugnt vara tacksam över att du kan andas, fungera och vara glad, både utåt och inuti, mellan varven. Sorgen är en del av dig, men den kan vändas till något uthärdligt och fint, där skuldkänslor inte tar plats. Mamma Marie var förnuftig. Hon skulle absolut gilla att du jobbar på att må bra för din egen skull! Kramen!
