tidningarna
Jag kan läsa det utan att förstå att det är min mamma de skriver om. Det är sånt som händer andra, det är sånt man läser om, tycker är hemskt för att glömma det i nästa sekund. Det skrämmer mig att bakom varja sådan rubrik döljer sig ett kaos likt mitt eget, en krossad värld, en plats där tiden stannat, där inget någonsin blir sig likt igen.
Jag beunderar dig så otroligt mycket!
Eller hur! Så mycket man inte vet, så mycket man inte förstår, eller ens skulle klara av att veta eller hantera. Ibland känns det som att man måste rädda sin egen tillvaro genom att välja bort rubriker som flödar i etern. Samtidigt som man vill liksom låta hela världen veta och liksom skrika ut "hon fattas mig" som Mattis, Ronja Rövardotters pappa, när han vrålade ut sin sorg över sin bäste väns bortgång, så ligger det magiska i att balansera på kunskapen som ligger nära en själv och trixa sig fram genom att välja det som känns rätt. Det som slår mig i löpsedlarna är bilderna på mamma Marie. Så fina de är! Alla orden runt omkring väljer jag bort - behövs inte när man vet... Det viktiga är i det här läget att Marie finns kvar i oss som kände henne och då är bilder något som, åtminstone för mig, berör minnet och ger nya intryck ett större perspektiv, där man blir mer ödmjuk och öppen för här och nu...
