allt
Jag känner fortfarande så flera gånger om dagen, det kommer över mig när som helst. Men jag kan klara en vardag och det finns stunder då jag inte ens kan förstå att det var min familj som drabbades, att det var vår värld som gick sönder och att det var min mamma som inte fick leva hela sitt liv. Jag kan må dåligt över att det inte upptar varje sekund av varje minut, må dåligt över att jag klarar av att göra saker.
Men så kommer de... stunderna då allt blir så fruktansvärt verkligt, då jag bara vill gömma mig, då jag inte orkar längre. När allt blir kallt och insikten om att det här är på riktigt, min mamma finns inte mer, blir så stor. När jag tappar färstet totalt. I skolan var det säkert att falla, där fanns folk som kunde se på mig när det blev för mycket och som kunde fånga mig. Det finns det inte nu... inte på samma sätt.
Det känns så långt borta men ändå är alla bilder från den dagen så tydliga och kommer antagligen alltid att vara.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer riktigt förstå hur verkligt allt det är och att jag aldrig mer kommer att träffa min mamma.
Hej och Grattis till din student så här i efterskott!
Så väl du beskriver din vardag och visst är det bra att livet ändå är ordnat på ett sätt som gör det möjligt att leva överhuvudtaget!
En naturlig del är väl att "den vanliga vardagen" tar mer utrymme och jag hoppas du ska sluta må dåligt för att du inte varje sekund befinner dig på djupet. Du ska leva hela ditt liv och kommer naturligtvis att hela tiden sakna din mamma men du måste tillåta dig själv att denna saknad och förtvivlan upptar mindre av din tid allt eftersom.
Jag hoppas du får en bra sommar med tid både för nya arbetskamrater men också med gamla kompisar så att du kan känna att det finns en skillnad men att den också förhoppningsvis minskar. Hoppas också att ni kommer att trivas i den nya lägenheten - du ska veta att du kommer att bo på många ställen där din mamma inte har bott, detta är bara det första! Jag önskar dig allt gott!
