.

Sitter på ett hotellrum någonstans i Paris, kom precis tillbaka och ska precis gå... och allt kommer hela tiden över mig. Varje gång jag ser något nytt blir det plågsamt uppenbart att en person saknas. Att mamma inte är med oss.

Varje gång jag tänker att jag aldrig mer kommer se henne, träffa henne, blir allt suddigt... jag ser ingen framtid, ingen morgondag...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0