ångest
Innan jag visste vad som hänt er, så trodde jag det värsta....att både Marie och ni flickor var borta... Så när Johan hade berättat om olyckan och jag fick reda på att du och Sandra var oskadda, så kände jag en slags lättnad först...tills det gick in i min hjärna att min allra
bästa vän, Marie, var borta...
Glöm inte att du har Sandra och pappa. Ta hand om dig! Kram
Ångesten är ingen kompis, helt klart. Den går att lura, men det kan vara bra med experthjälp att mota bort den. Hoppas du hittar en terapeft (...hur i hela världen stavas det?...)där hemma, som kan puffa dig igenom det svåra lite snabbare, så att du kan få leva genom dina fina minnen av mammisen istället och skapa nya minnen, som hon kan ta del av! För det tror jag hon gör. På nåt konstigt sätt.
Det är smärtsamt att förlora någon som står en nära.Ibland tror jag att smärta och ångesten går i varandra och kan vara svåra att skilja åt.Men det gör ont och det kommer det att göra en tid...
När våran mormor gick bort kände jag en oerhörd smära och sorg (men även ilska). Min mormor skulle ju finnas där för alltid..baka och pyssla om oss när vi var där. Nu tänker jag ofta på mormor Elin,jag saknar henne fortfarande men smärtan är borta och nu har jag alla fina minnen kvar.
Vi var och tände ett ljus vid blommorna idag.Dom är fortfarande jättefina.
