Det finns ingen...

Nu finns ingen som ser precis det hon såg, vet det hon visste,

minns det hon mindes, känner det hon kände.



De orden fastnade... de beskrev en av alla de delar som gör så ont. Att nu finns det ingen som tänker som min mamma, som har alla de minnen hon hade, som känner som hon kände. Allt det krossades på några få sekunder. En mans vansinnesfärd krossade vår värld, tog henne ifrån oss och lurade framför allt henne på en massa år. Själv får han leva sitt liv. Han förstörde allt, han tog alla de tankar, minnen och känslor som min mamma hade, han tog hennes liv, han tog henne ifrån oss.... och han får leva, han får finnas. 

                                               Livet är så orättvist.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0