skolan
Jag saknar mamma... jag vet inte hur jag ska orka... jag förstår det inte, att hon är borta...
Tänker på Er hela tiden. Tänk bara en liten stund framåt hela tiden så går det lättare att ta ett steg i taget. Börjar man tänka för långt framåt och för mycket så rasar det, så är det i alla fall för mig. Kram Bibbi
Som du förstår följer jag din blogg och känner mycket för och med dig.
Jag tycker det låter hoppfullt att tanken på skolan känns OK. Var inte orolig för ångestattacker i klassrummet - där finns säkerligen en stor förståelse! Jag tycker du ska tala med skolsköterska/skolkurator innan du börjar skolan igen om att kunna hitta en "tillflyktsort" hos någon av dem. Ibland kanske det kommer att kännas som att du vill komma bort från en situation och att redan innan vara överens om att du kan komma till någon bara för att få sitta en stund kan vara bra. Bra att veta vart man ska ta vägen så att "flykten" inte blir hem utan att du ändå finns kvar i skolan.
Försök umgås med klasskamrater även innan det är dags att komma till skolan så att inte alla möten blir de första.
Jag tror att din vilja att leva vidare är starkt beroende på att det finns många saker runtomkring att hänga upp så mycket vardag som möjligt på!
Och om du missförstod mig innan så menar jag inte på nå´t sätt att din vardag kommer bli densamma igen, men det kommer att bli vardag!
