Flytten
Jag tror att folk tror att jag klarar mig bättre än vad jag gör. Jag mår egentligen inte så mycket bättre nu, jag är bara bättre på att dölja allt, på att skapa en yta. Innanför den ytan så faller jag fortfarande.
hej. en kompis berättade om din blogg så jag kom in och läste... jag förlorade min pappa i februari, inte på samma sätt som din pappa. men jag känner igen mig i allt du skrev. nej det är inte rättvist att vi ska förlora våra föräldrar när vi är fortfarande unga, när vi behöver dem. jag vet att det finns ingenting man kan säga för att allt ska bli bra, för det enda man vill är att de ska komma tebaks, man skulle göra VAD SOM HELST!!! och strunta ialla som säger att du ska vara stark, det behöver du inte vara, inte nu... kram!
oj förlåt, ja du såg rätt, jag skrev fel. det ska vara "din mamma"! :)
Jag vill då inte att du ska flytta... =)
du har haft en tuff tid.Mycket har hänt och med det mycket förändringar i livet som följ av det.Du skriver att du har skapat en yta som gör att dom omkring dig tror att du mår bättre än vad du gör...
Det är kanske bra ibland men det är nog viktigt att du släpper in någon innanför den ytan för ha nån att "ventilera" med ibland,
Försök hitta nån att släppa in. det kan ju vara nån nära eller nån utanför familjen mendet är nog inte bra att vara ensam i dethär.
Jag har en kurator som jag pratar med...
jag är syster med wiksofia här uppe och hittade då din blogg via hennes. Som du då förstår så miste jga också min pappa, det var jag som var på sjukhuset i thailand och beslutade att ingen behandling skulle ges. Hur man än förlorar sin förälder eller nära anhörig så sitter man sedan med en sådan oerhörd saknad och tillviss del skuldkänslor som bryter ned en, samtidigt som man verkligen märker hur fysiskt ont sorg kan göra. Och allt det där tar till viss bort viljan att fortsätta själv,för någon kommer alltid saknas, den dagen man gifter sig, får barn, köper hus, tar studenten, när något roligt händer eller när man är ledsen, en finns inte längre. Försök hitta någon som verkligen förstår din sits, för det tycker jga är svårast, ingen kompis har samma erfarenhet, dom kan aldig förstå. Men allt är så orättvist, och jag är så ledsen att du förlorade din mamma och vi vår pappa. Vi har också en blogg som handlar om vår pappa och vår sorg, du kan be Sofia om lösenordet dit, på något sätt kanske du kan få lite styrka av oss, som du inte känner men som går igenom samma sak.
Sköt om dig och tänk på att din mamma på något sätt ändå är med dig på din studentdag! Det är så jag försöker se nr det gäller pappa, att på något sätt finns han, för att han måste, för vår skull. Kram
