take me back...

9 månader efter att allt slogs i bitar är jag fortfarande inte närmre ett accepterande och att förstå det som trots allt är ett faktum: det som är, är på riktigt och för alltid. Min mamma kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer att träffa henne.

Inte ens när jag skriver orden så kan jag se det, förstå det. det är för stort och overkligt. Hon ska ju finnas... Det var ju inte så här det skulle sluta... det var ju inte så här det skulle vara...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0