Jag kan inte...
Så jag är ledsen att jag inte kan le jämt...
Det är väl ingen som begär att du ska le jämt..det gör ingen.Man får ha bra och dåliga dagar.Jag hörde på en kille idag som förlorade sin mamma när han var 11år.Han hade skrivit en sång om/till sin mamma.Refrängen var att ibland river det och gör ont att berätta/prata om det ibland går det bra men det viktiga är att hon lever kvar i mig (honom). Lite är det nog med vardagen..ibland går det lätt och vissa dagar är det svårare.
Kram på dig
Hej! Jag brukar titta in lite då och då, jag känner igen mej själv i det du skriver då jag förlorade min mamma lika plötsligt som du fast i en bilolycka. Jag kunnde inte heller le o va glad men nu 8 år efter så har vardagen tagit över. Du har många tuffa år framför dej, jag blev inte "frisk" för man ´känner sig sjuk, förrän efter 6 år och många timmar i samtalsterapi, jag hoppas du får den hjälp du behöver för man behöver hjälp utifrån. Jag hade inte blivit hel av mej själv iallafall. Men jag kan lova dej att du kommer att kunna vara glad o slippa ångesten men det kommer att ta tid och det får det lov att göra. Önskar dej all lycka i framtiden. Många varma kramar från mej
