Min Älskade Mamma

Med olyckan följde en självinsikt som med all säkerhet skulle kommit med åren men som nu slog alldeles för hårt och för snabbt. Exempelvis insikten om att det som av många ser som styrka också är min svaghet: instinkten att hålla allt inne, se normal utåt och gå sönder när ingen annan ser.

Olyckan och självinsikten förändrade mig, det fanns ingen möjlighet att den inte skulle kunna göra det. Jag tvingades se mig själv, men också de runt omkring mig, med nya ögon. Jag ändrade åsikt om många och i alla fall utom ett blev jag bara positivt överraskad. Den personen som svek mig kommer jag aldrig att rikitgt förlåta och jag vill inte ha med honom att göra. Jag antar att det är sant att det är när det är svårt som man ser vilka ens riktiga vänner är.

De problem som jag ansåg stora innan olyckan kan i efterhand tyckas obetydliga. På många sätt är det bra och gör mig starkare men det innebar problem när jag skulle börja skolan igen för även om jag läste ett ämne och jag förstod så tycktes det obetydligt och jag kunde inte förmå mig själv att bry mig. Det släppte sakta med veckorna och jag tog mig tillbaka till en punkt där jag brydde mig om just det. Men många av de "problem" jag hade innan kommer jag aldrig mer kunna bry mig om.

Självinsikten förändrade även min relation till de runt omkring mig. Jag rev många murar och jag kom närmre många än innan. Jag valde att lita på folk samtidigt som jag är rädd för att bli för beroende av någon. Jag är nog mer självständig nu, delvis för att olyckan tvingade mig till det men också för att jag instinktivt undviker att vara så beroende av en annan människa som sedan kan försvinna. Jag är närmre mina vänner för att jag inte tror att de kommer svika mig, de kommer inte såra mig.