Min Älskade Mamma

Tanken är att det här inlägget ska vara det sista. Kanske skriver jag någon gång mer, kanske inte.

Bloggen var mitt sätt att uttrycka mig, att få ur mig allt, ta mig igenom allt och framför allt för att om jag skulle hållt det inom mig så hade jag aldrig kunnat gå vidare. Jag tror att jag nu är så hel som jag kan bli i nuläget, kanske så hel som jag någonsin kommer bli.

Jag är mindre än en vecka från i 8 veckor i London sedan hem en vända över sommaren för att sedan åka... ja, dit viljan tar mig. Bloggen kan inte längre fylla den funktion som den skapades för, jag har inga ord att skriva, inte tillräckligt med känslor att uttrycka och framför allt kan den inte göra mig mer hel. Tro mig, jag är långt från hel men jag kan i dagsläget inte förändras på den punkten och om någon förändring kommer ske så är den för långsam för mig att registrera här.
Jag har burit med mig det här inlägget i veckor nu utan att skriva det, det är otroligt svårt för mig att skriva det jag gör för jag tar bort ett av mina största stöd genom allt men det är dags för mig att leva utan det, dags att gå utan kryckor.

Jag hade aldrig kommit så här långt utan bloggen, utan att få ut alla tankar och känslor och utan allt stöd jag har fått från alla som läser och kommenterar. Bloggen är ett sätt för mig att se hur jag utvecklats men också ett sätt för mig att berätta min historia för alla de som jag möter som inte vet. Jag kan inte, i person, berätta hela historien, den är för lång och för känslosam.

Tack till alla er som följt min sorg, min kamp och min utvecklng. Alla som stöttat mig när jag inte trodde att det fanns ett liv utanför sorgen och utanför allt det som varit.

Tack



1963-12-27  --  2008-02-14

Alltid älskad, Aldrig glömd

R.I.P.