Min Älskade Mamma

Jag tog mig igenom det jag skrivit här under den första månaden. Det är som att läsa någon annans ord, någon som upplevt exakt samma som jag. Det är mina ord men inte jag.

Jag har bara läst allt en gång innan och samma tankar slår mig nu. Hur öppen jag var de första dagarna och hur jag sakta men säkert under månaden som gck slöt mig, höll allt inne, tänkte igenom mina ord, kvävde det. Hur jag kan se så tydligt nu att jag inte var redo att slängas in i det normala efter bara en månad och hur jag hade behövt mer tid.

Jag kan önska att jag skrivit en blogg innan allt. Bara för att kunna läsa den nu. Den jag var då finns inte mer, hon gick sönder, hon slogs i tusentals bitar och många av dem försvann. I mina försök att ta mig tillbaka har jag fyllt deras plats med annat, vissa är fortfarande tomma men jag kommer aldrig att bli henne igen. Jag har upplevt för mycket i och med olyckan men även för att tiden fortsatte gå och jag har hunnit med så mycket under det året som gått. Det är jag men ändå inte... jag kan inte riktigt uttrycka det här.

Jag kommer lltid älska min mamma och jag kommer alltid sörja henne. Alla de ögonblick  som ska vara de lyckligaste i mitt liv kommer alltid upplevas med blandade känslor. Men jag är på väg att lyckas med det som jag trodde var omöjligt: Att ta mig ut på andra sidan som en hel person. Jag har en bra bit kvar... men jag är på väg.


Jag älskar dig.