Ett år
om bara 2 veckor är dagen jag fruktat månad efter månad: dagen då jag levt ett år utan min mamma. Jag får ångest, panik, jag klarar det inte.
Jag är livrädd för att allt bara ska brista. Jag jobbar konstant och jag är överallt och när jag är ledig ska jag hinna med så mycket att jag ända inte har tid att tänka. Jag trycker ner alla känslor och låter bli att tänka alla tankar och så fort jag stannar upp blir jag livrädd att allt ska komma upp och allt ska brista.
Hur kan det ha gått ett helt år??
Jag är livrädd för att allt bara ska brista. Jag jobbar konstant och jag är överallt och när jag är ledig ska jag hinna med så mycket att jag ända inte har tid att tänka. Jag trycker ner alla känslor och låter bli att tänka alla tankar och så fort jag stannar upp blir jag livrädd att allt ska komma upp och allt ska brista.
Hur kan det ha gått ett helt år??
Kommentarer
Postat av: monia
det går fortare än man tror :/ jag förlorade min mamma sommaren 2007 :/
Postat av: siv
Det är svårt att fatta att det har gått ett år...Ibland känns det som det var igår..och ibland som det var jättelänge sedan.
Jag tror jag förstår hur du känner det inför den dagen Jill...jag fruktar oxo den dagen ju mer den närmar sig.Jag kan precis känna den känslan och paniken jag kände när Johan ringde och berättade vad som hade hänt.Och det är ingen känsla jag vill upplva igen, men vi får finnas för varandra mer än någonsin såna dagar som den här gumman
Kram på dig!!!
Trackback
