mörker...
Kände mig lugn... oerhört tom, men lugn... sedan gick jag förbi blommorna, tidningarna och väskorna och sedan brast det igen...
det gör så ont, så fruktansvärt ont... det kommer över mig om och om igen... att hon inte finns mer.
Jag önskar att jag hade kunnat tro på något efter döden... men det logiska i mig tar emot... jag har ju alltid trott att det bara är över, bara slut... men hur ska jag kunna tro att min mamma bara finns i minnen nu? att det inte finns något efter? att jag aldrig mer träffar henne?
Jag ser bara mörker... jag somnar varje kväll med vetskapen om att det kommer göra lika ont imorgon... den där tryckande, kvävande smärtan kommer inte att försvinna...
Kommentarer
Trackback
