tom

smärtan och tomheten... den slår mig hela tiden.

Mamma kommer hem nu när som helst... kanske är hon redan det. Begravningsbyrån tyckte inte att vi skulle vara där eftersom det kanske bara är en skåpbil och en plåtkista.

Jag vill så gärna gråta som jag grät då... för några dagar sen, för en evighet sen. Men det är tomt, tomt på allt utom sorgen och smärtan som är så djup och så mörk att den förgör mig.

Jag vill att han ska vara död, jag vill att han ska vara död.

VARFÖR??

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0