Min Älskade Mamma

Många har sagt till mig, genom åren, att jag är lik eller mest lik min mamma. Jag har aldrig sett det, aldrig försökt se det. Nu försöker jag... men ändå så kan jag inte riktigt se det helt när det kommer till utseende, men jag ser ju att jag är mer lik mamma än pappa. Jag kan däremot märka tydligt hur lik jag är min mamma i mitt sätt att tänka och vara.

Jag kan se att jag är lik min mamma på många sätt... Nu mer är någonsin därför att jag letar likheter, letar efter saker i mig som gör att min mamma känns mycket närmre...

Det är så svårt att förklara, så svårt att finna orden.

Men det logiska i mig inser att min mamma är borta och den delen krossar mig, gör att jag faller i bitar. Den andra delen av mig kan inte förstå det som hänt eller att det är föralltid. Men när den delen tar över så kommer bilderna  och jag faller igen.

Men även med bilder, även med logik, så är det för stort för att riktigt förstå. Jag vet, men jag kan inte förstå.

Min mamma, min underbara mamma, finns inte mer.
Jag vill inte förstå att det här är föralltid... att jag aldrig, aldrig mer kommer träffa mamma.... att hon inte finns mer. Att jag kommer tvingasleva hela livet utan henne.
Hon hade ju så långt kvar.... hon skulle ju finnas så länge till... längre fram än jag klarade av att tänka då.

Jag hatar att jag inte förstod då... hur bra jag hade det. Att jag inte tog vara på tiden bättre. Att jag inte insåg.

Vi var på gravplatsen idag. Det satt en skylt där med min mammas namn. Jag kunde inte förstå det, kan det fortfarande inte... att det är den platsen där min mammas grav kommer vara. Jag tittade på skylten och jag ville inte inse att det var min mammas namn där...

Varför?

När jag tänker tillbaka är allt så tydligt. Men 3 bilder är starkare än de andra.

Den ena är min mamma i solen på restaurangen när jag åkte, när jag sa hejdå för sista gången.

Den andra är bilden av mamma som hon låg i backen när jag kom dit, då förstod jag först inte att hon inte fanns mer, men bilden blev ännu tydligare när verkligenheten klarnade och min värld rasade.

Den tredje bilden är den från sjukhuset. När vi satt i det rummet med mamma. Min älskade mamma som låg där med ett lakan över sig. Hon såg ut som min mamma, bara med ett skrapsår i pannan. Hon luktade inte som min mamma längre men hon såg ut som vanligt, hon såg ut nästan som hon sov... men hon var så kall. Att lämna sjukhuset, att lämna rummet där min mamma fanns... inga ord kan beskriva hur jobbigt det var, hur ont det gjorde...

Det känns som så länge sedan... men är så tydligt.

Det logiska i mig vet att det säkert blir bra med den nya lägenheten och med Björkekärr. Men sedan finns det något mer, något annat... som gör det så svårt att lämna Mölnlycke. Det är ju här min mamma kommer begravas... Jag vet att det inte är långt... men så finns den andra delen.

Det kommer säkert bli bra... bara vi vänjer oss.

Det känns som om jag håller andan i skolan... som om jag håller andan hela dagen tills jag kommer hem och det brister. Det gäller inte bara skolan, det gäller utanför hemma överhuvudtaget. Jag håller andan och skapar en yta av att det inte är så jävligt som det faktiskt är, att jag inte mår så fruktansvärt dåligt att varje andetag och rörelse gör ont. Jag menar inte att jag försöker se ut som om allt är bra eller ens okej, men det jag visar är bara en liten, liten del av den smärta jag känner...

Ett steg innanför dörren och allt brister. Allt som byggts upp innanför ytan i skolan gör att den faller. Varje rörelse, varje andetag är så jobbigt...

Idag var det 2 månader sedan vi åkte till Österrike. 2 månader sedan mamma gick hemifrån för sista gången.

Ibland känns det som om hon ska kliva in genom dörren när som helst... från jobbet eller från träningen eller som om det ska stå "mamma" på displayen när mobilen ringer. Men oftast är det bara så överväldigande verkligt, så kvävande.

Mycket i framtiden skrämmer mig. Jag kommer alltid att tvingas uppleva alla de stunder som borde innebära endast glädje med delade känslor... alla de stunderna kommer jag tvingas uppleva utan min mamma.

Det känns som om allting går bakåt nu... för varje dag som går mår jag sämre, varje dag är jobbigare än den andra.

jag mår så illa... jag har ingen energi att ta tag i saker. Jag kan läsa kemin, jag kan förstå det... men det känns så fruktansvärt obetydligt.

Allt är så tomt utan mamma... allt är så jobbigt och gör så ont. Allt det som var viktigt innan känns bara tomt nu...

Det är så obegripligt att en min mamma kan vara borta föralltid. Att alla hennes tankar och minnen bara är borta. Att hon satt där på restaurangen och sa hejdå och sedan inte fanns mer bara en timme senare. Jag kan inte ens beskriva känslan men hur jag än anstränger mig så kan jag inte förstå... att min mamma är borta föralltid, att alla de där vardagssakerna aldrig kommer ske igen, att för 2 månader sen var allt som vanlig och nu är det så här.

When it rains it pours and opens doors
And floods the floors we thought would always keep us safe and dry
And in the midst of sailing ships we sink our lips into the ones we love
That have to say goodbye