Min Älskade Mamma

En evighet återstår utan min mamma. År efter år som vi ska tvingas leva utan henne, ett helt liv. Det känns som en annan värld när jag ser tillbaka på allt innan, som om det inte ens var jag som upplevde det, som om jag stod utanför och såg på medan andra levde mitt liv.

Hur stark eller svag jag än är det i den här nya världen, utan min mamma, som jag ska leva mitt liv. Ibland kan jag se det som ett argument för att vara stark, att oavsett om jag kryper ihop i ett hörn och ger upp så förändras inget och därför måste jag leva mitt liv förr eller senare och då är det bättre att välja förr för att sedan slippa se tillbaka och ångra sig.  Samtidigt kan det vara ett argument för att vara svag... varför ens försöka? Allt det som var är borta...

Det är på riktigt, så skrämmande på riktigt, så plågsamt på riktigt.
 
Hon finns inte mer. Hon kommer aldrig finnas mer.

Min mamma är borta föralltid, hon är borta.

Jag kan inte andas, jag kan inte förstå. Det gör för ont, det är för stort, det är för plågsamt.

Det hjälper inte att tänka att hon finns inom mig, det hjälper mig inte alls. Om jag inte kan se henne, röra henne, prata med henne, bara vara med henne vad hjälper det mig då?

Jag förstår inte... varför?

Sorg. Saknad. Så djupt rotad att den kan förgöra mig, kan hindra mig från att andas, kan krossa mig. Jag kan inte le jämt, jag kan inte ens andas jämt. Även om ångesten och paniken lugnat sig och inte kommer lika ofta så finns den ändå där, nära till hands, och hotar att ta över.

Så jag är ledsen att jag inte kan le jämt...

Snart 8 månader och långt ifrån att förstå att det som hänt är för alltid. Det spelar nog ingen roll om 60 år passerar jag kommer nog aldrig kunna förstå det och aldrig kunna acceptera det.

Det var en panikångest som drabbade mig när jag stod framför graven och stenen var där. En verklighet. Det oundvikliga att det faktiskt var min mamma.

Time, sometimes the time just slips away
And your left with yesterday
Left with the memories
I, I'll always think of you and smile
And be happy for the time
I had you with me

Med olyckan följde en självinsikt som med all säkerhet skulle kommit med åren men som nu slog alldeles för hårt och för snabbt. Exempelvis insikten om att det som av många ser som styrka också är min svaghet: instinkten att hålla allt inne, se normal utåt och gå sönder när ingen annan ser.

Olyckan och självinsikten förändrade mig, det fanns ingen möjlighet att den inte skulle kunna göra det. Jag tvingades se mig själv, men också de runt omkring mig, med nya ögon. Jag ändrade åsikt om många och i alla fall utom ett blev jag bara positivt överraskad. Den personen som svek mig kommer jag aldrig att rikitgt förlåta och jag vill inte ha med honom att göra. Jag antar att det är sant att det är när det är svårt som man ser vilka ens riktiga vänner är.

De problem som jag ansåg stora innan olyckan kan i efterhand tyckas obetydliga. På många sätt är det bra och gör mig starkare men det innebar problem när jag skulle börja skolan igen för även om jag läste ett ämne och jag förstod så tycktes det obetydligt och jag kunde inte förmå mig själv att bry mig. Det släppte sakta med veckorna och jag tog mig tillbaka till en punkt där jag brydde mig om just det. Men många av de "problem" jag hade innan kommer jag aldrig mer kunna bry mig om.

Självinsikten förändrade även min relation till de runt omkring mig. Jag rev många murar och jag kom närmre många än innan. Jag valde att lita på folk samtidigt som jag är rädd för att bli för beroende av någon. Jag är nog mer självständig nu, delvis för att olyckan tvingade mig till det men också för att jag instinktivt undviker att vara så beroende av en annan människa som sedan kan försvinna. Jag är närmre mina vänner för att jag inte tror att de kommer svika mig, de kommer inte såra mig.

Jag har hållt upp en yta. Inte visat något. Hållt allt inne sen Liseberg började. Igår föll det... inte inför alla, definitivt inte helt, men lite. Det var fel tillfälle, det var fel sätt men av någon anledning så kunde jag inte hålla ihop det just då... en kommentar och det föll. Jag vet inte varför egentligen, varför nu... Det var fel situation, fel sätt att berätta... men för en stund så föll den ytan som skyddat mig.

Det syns inte alltid utanpå vad man gått igenom. Jag vet inte egentligen om jag är stark men det är en insikt att hålla det inne grundat i en övertygelse och en rädlsa om att jag skulle behandlas annorlunda. Det är mitt sätt att reagera när något är jobbigt, alltid. Men nu är sorgen så djup att det går inte egentligen, bara till en viss gräns.

 7 månader,
en evighet,
en mardröm,
ett liv,
en saknad,
en del av mig,
en hopplöshet,
ett mörker,
en annan värld...

Jag skulle somna igår och så kom det över mig på det där sättet som det inte gör riktigt numera. Ångesten och paniken som är så stor att jag inte kan andas, inte kan tänka... bilderna från backen, från sjukhuset. Vanligtvis är det de från backen som är så tydliga, som spelas i mitt huvud om och om och om igen och därför kan jag hantera paniken när den kommer för jag har gått igenom det så många gånger de senaste halvåret. Men nu var det sjukhuset som var tydligast. Paniken jag kände när de körde in mig, den suddiga bilden av människor som pratar på tyska som ger mig lugnande men framför allt: bilden av min mamma. Tänker jag tillbaka på den är det helt overkligt men då var det så tydligt, så verkligt...

Jag har ägnat ett halvår åt att kunna hantera allt från backen... bilden från sjukhuset har hamnat i bakgrunden. Jag kan inte beskriva det... det kan inte vara på riktigt. Inte ens när jag satt där... det såg ut som min mamma men hon var så kall... De såg ut som min mamma men hon var borta. Några timmar tidigare hade vi suttit tillsammans och där låg hon... borta för alltid.

Varför?

Jag kan titta på folk och tänka att varför hände det här just oss? Det handlar inte om att jag önskar att det hade hänt dem... utan det är bara en undran om vad som avgör.

Det är konstigt ändå... hur långt bort tiden innan olyckan känns. Hur avlägset livet vi levde då är idag. Jag önskar att allt kändes närmre, att det som var för 7 månader sedan inte kändes som år sedan.

Det väcker många tankar att vikariera. Det jag gör är det min mamma jobbade med: förskola, skola och fritids. Genom alla år har jag hört om situationer och nu dyker liknanade saker upp när jag jobbar. Det händer att jag gör något som jag inte gjort sedan den allra första tiden, när något händer så hinner jag för en hundradels sekund tänka att jag ska berätta det för min mamma.

Jag förstod att det skulle bli jobbigt men inte att de tankarna skulle komma tillbaka. Inte att det skulle slå mig flera gånger om att hon verkligen är borta, att hon aldrig mer kommer göra det här. Det gör så ont att det finns så mycket jag vill prata med henne om men aldrig kan...

När jag bytte från att jag skulle läsa molekylärbiologi till biomedicinska analytikerprogrammet, från Lund till Uppsala, så var en del av det som tog emot att Lund var planer jag diskuterat med min mamma, ett beslut jag fattat med henne vid min sida. Till slut sa allt logiskt att jag skulle byta, att min mamma bara ville att jag skulle göra det jag ville, bara jag trivdes... men ändå fanns det något långt in som gjorde ont.

Innan studenten sa jag att det skulle bli skönt när inte alla visste. Jag tycker inte det längre. Allt hade varit enklare om alla visste. Jag vet inte vilka som vet nu, vilka som vet vad. Jag hade så fel. Jag trodde att när inte alla visste så kunde jag bara hålla andan och spela ett spel där allt är som vanligt.

I skolan kunde jag falla, jag kunde gå sönder, för där fanns folk som visste, som kunde se och som kunde fånga mig. Nu vet jag inte om någon riktigt förstår. Jag tror inte ens de som vet förstår därför att de inte kände mig innan, för att de inte såg mig när allt hände. Att jag inte vet vilka som vet är också jobbigt. Att jag inte vet vilka som inte förstår alls och vilka som, kanske inte förstår heller, men åtminstone vet.

Det största problemet är att jag inte kan förklara då, i det läget. Jag kan inte berätta för jag förstår det inte själv och det gör för ont.

I början trodde jag att de bilderna som ofta plågar mig innan jag somnar, bilderna från backen, skulle komma att dyka upp i mina drömmar. Istället har mina drömmar för det mesta varit helt utan anknytning till olyckan. Jag vet inte om det beror på att när allt precis hade hänt så sov jag en drömlös sömn som bara infann sig när sömntabletterna började verka. Det tog faktiskt en hel månad innan jag första gången somnade utan dem och då var det i en bil på väg från Paris, nätterna tog mycket längre. 

Hur som helst så dyker min mamma sällan upp i mina drömmar och när det händer är det oftast en suddig bild, en situation där hon är med och allt är som vanligt. Jag vet inte vad jag tycker om det. För delvis är minnen och drömmar enda situationen där jag kan se min mamma i en vanlig situation, där allt kan kännas som det var eller borde vara, men det innebär också att jag vaknar med en tyngd över mig som gör det svårt att andas. 

Sedan finns det drömmar där jag ser min mamma tydligt och där jag också hela tiden är medveten om att hon inte finns mer. När jag vaknar är det på samma sätt som jag vaknade i början, där allt är så där kvävande verkligt redan innan jag öppnat ögonen.


Jag lever
Och du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig
Och välsigna varje steg jag tar

Jag kan inte låta bli att fylla år... jag kan inte hindra den dagen från att komma precis som jag inte kunnat hidra alla andra dagar från att passera utan min mamma. Men jag vill inte fira det, vill inte önska mig något, vill inte ha hit någon släkt. Jag vill inte att allt ska vara en dålig kopia av hur det var förut, när allt var helt.

Jag vill bara att den dagen ska komma och gå som alla andra... jag bryr mig inte...