Efter mycket om och men och en förvirrad vecka ska jag på något sätt försöka sätta ord på allt det som är nu: ett år.

Det är inte verkligare eller mer på riktigt än det var då men det är svårare. När den dagen väl kom och jag satte mig ner så kunde jag inte under några omständigheter formulera det jag ville ha sagt. Den här bloggen är mitt bevis på att jag alltid kunnat sätta ord på det jag kände och plötsligt var det, är det, borta.

Sorgen, hopplösheten, saknaden och allt var olyckan tog med in i mitt liv är plötsligt svår att formulera och som en knut inom mig. Den är blandad med en massa annat och jag inser att jag är mer förvirrad nu när det gäller sorgen än innan. Inte så att den är mindre, den är bara svårformulerad och annorlunda.

Jag har insett på sista tiden att jag fortfarande, numera omedvetet, gör det jag trodde jag bara gjorde i början: jag tänker att jag ska prata med mamma om det. Jag har gjort det hur många gånger som helst nu inför tjejvasan. Det tog mig tid att inse varför jag sitter i Mora just nu med skidorna färdiga för att åka: det är för henne. Jag sa då att det handlade om träningsmotivation och jag kan inte låta bli att göra det nu av principer. Men det handlar om henne. Det här var hennes grej och det var något som ändå fanns planerat, men då tillsammans med mamma.

Jag behöver henne nu... jag behöver prata med henne om allt... jag behöver min mamma.

I samma takt som dagen närmar sig stiger paniken. Ett år är en evighet och ändå bara en början. En början utan ett slut. Tiden kommer fortsätta, år efter år kommer passera men hon kommer aldrig komma tillbaka. Det känns som så länge sen och det känns som så nyss.
 
För ett år sedan packade vi, för ett år sedan såg vi fram emot en resa, för ett år sedan var vi ovetande om att den resan var ett slut, en ände på allt vi kände, visste och älskade. Ett slut på oss, en katastof.

Jag kommer alltid älska henne. Jag kommer aldrig förstå och jag kommer aldrig acceptera. Den smärtan och saknaden kommer jag alltid bära med mig. Jag kommer aldrig kunna förstå att det är för evigt eller att vi aldrig kommer ses igen, att hon är borta...

I dag skulle hon fyllt 45. Hon skulle fyllt år och vi skulle gått på mellandagsrean och sedan ätit middag. Om allt bara varit som vanligt.

Istället sitter vi här i en vardag som vi pusslat samman av de skärvor som en gång bildade en hel värld. Men många delar är borta och vi har inte tillräckligt för att skapa en ny helhet så istället består vår värld, liksom vi, av delar av det som en gång var. Inte längre något helt utan sammanfogade bitar som inte riktigt passar alla gånger.

Det är så orrättvist och så sjukt att min mamma inte får uppleva sin 45 årsdag...



Grattis Mamma

Eter oändligt mcket om och ännu fler men har vi nu klarat av en jul, varsin födelsedag och en jul. Det innebär att  vi bara har en födelsedag kvar i veckan... mammas.

Julen passerade, inte smärtfritt och inte enkelt men långt hemifrån, till slut och jag kan dra en lättad suck, åtminstone fram tills den 27. Men att julen passerat innebär också att ett nytt år närmar sig och med det följer den dag som jag fruktar mest: 1 årefter olyckan. 1 år sedan allt gick sönder och samtidigt som det känns så länge sedan så känns det så nyss. Trots att det känns som om en evighet passerat så kan jag inte förstå att vi snart levt ett år utan mamma och att vi ska leva så många fler.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur många till synes obetydliga beslut fattade av olika människor den dagen ledde till det förödande som hände. Hur flera små beslut fattade av personer som spelade mer eller mindre, eller till och med ingen, roll i varandras liv vävdes samman och skapade den största av katastrofer för vår familj. Jag kan inte heller låta bli att tänka på hur många gånger liknande situationer med andra människor men med lika små beslut måste ha räddat oss alla från hemska öden. En missad buss, ett annat val av väg, att man bara stannat upp en sekund eller inte stannat upp.  Hur mycket kan vi egentligen styra vilka vändningar våra liv tar när en väv av obetydliga beslut fattade av människor som kanske är främlingar för varandra kan slå sönder allt det vi byggt upp?

Det skrämmer mig att jag har så svårt, om ens möjligheten, att föreställa mig hur mitt liv sett ut idag om någon fattat ett annat beslut den dagen, om någon stannat upp. Jag kan se familjen men inte mig själv. Jag kan inte se hur jag hade varit och vart jag hade varit. Så mycket hade varit annorlunda. Jag hade inte bott där jag bor, jag vet inte om jag jobbat där jag gör, umgåtts med dem jag umgås med, listan kan göras längre än vad någon orkar läsa. Men det skrämmer mig att olyckan identifierar hur jag är idag till så stor del som den gör. Jag kan inte skilja de förändringar som kommer från det från de förändringar som skulle skett ändå. Allt jag har är minne för jag tycks inte kunna skapa en bild och det skrämmer mig mer än vad ord kan beskriva.

Nu finns ingen som ser precis det hon såg, vet det hon visste,

minns det hon mindes, känner det hon kände.