.
Say not in grief that she is no more
but say in thankfulness that she was
A death is not the extinguishing of a light,
but the putting out of the lamp
because the dawn has come
.
.
Varför?
tiden
När jag ser tillbaka på olyckan och på dagen och veckan innan så känns det som så länge sedan. 6 veckor som har varit längre än år. Sex veckor är ingenting men det känns som en evighet sen. Jag kan inte förstå att det inte gått mer. Jag minns allt så tydligt... men det känns som så oerhört länge sedan.
Kommer tiden alltid gå så här långsamt?
Kommer tiden alltid gå så här långsamt?
Två månader
Två månader. Två månader att ta igen på, två månader till studenten. Dagen som jag sett fram emot, som jag jobbat mot, förut. Nu är det också dagen då jag måste springa ut och mamma inte står där... då det kommer vara så plågsamt uppenbart att hon inte är där...
Jag förstår inte
Varför?
Jag förstår inte... jag vill tillaka till det som var... jag vill att det är ska vara en mardröm... jag vill vakna nu.
Varför? Jag förstår inte.
Jag förstår inte... jag vill tillaka till det som var... jag vill att det är ska vara en mardröm... jag vill vakna nu.
Varför? Jag förstår inte.
koncentration
Jag kan inte koncentrera mig... inte fokusera när det kommer till skolan. Jag vill ta igen delar men jag orkar inte läsa, orkar inte plugga. Jag klarar inte av att fokusera på det...
.
En del av mig vet vad som har hänt, förstår det inte men vet. Men en stor del av mig kan varken förstå, acceptera eller vara medveten om allt.
Jag vill inte förstå, vill inte acceptera, vill inte ha en vardag utan mamma.
Jag vill inte förstå, vill inte acceptera, vill inte ha en vardag utan mamma.
In my heart...
In my heart
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be
så trött...
Jag är så trött... jag sover dåligt och allt är så ansträngande. Men oavsett hur trött jag är så är det så svårt att somna... så svårt att sova...
Det känns så skönt att ha körkortet... en sak mindre som hänger över mig. Det kändes jättera att få det...
Det känns så skönt att ha körkortet... en sak mindre som hänger över mig. Det kändes jättera att få det...
Körkort!
Samtidigt som jag är glad över körkortet och det känns bra... så stannar jag upp helt plötsligt och inser att jag inte kan berätta det för mamma... Det är ungefär samma känsla som med jobbet på Liseberg och med studenten... med allt.
Kommer det alltid vara så?
Plötsligt.
Plötsligt en dag
något oväntat sker
och livet blir aldrg
detsamma mer
något oväntat sker
och livet blir aldrg
detsamma mer
Jag kan inte förstå...
Jag vet inte varför... men jag kan inte inse vad som hänt idag. Jag kan inte förstå att det som hänt har hänt. Jag kan inte förstå att vardagen och livet har förändrats föralltid. Jag kan inte förstå att jag aldrig kommer träffa mamma igen. Jag kan inte förstå varför mamma inte fick uppleva hela livet.
Annorlunda
På ett sätt så vill jag att min sorg ska vara lika synlig och uppenbar som den var alldeles i början när vi kom hem. Den gör fortfarande lika ont och är inte mindre. Men det är annorlunda... egentligen varken bättre eller sämre. Bara annorlunda.
.
Dagarna går så långsamt. Varje timme är som en dag. Imorn är det 6 veckor men det är veckor som känns som år...
Jag kan inte förstå varför det hände, jag vill inte förstå att det hände.
Jag kan inte förstå varför det hände, jag vill inte förstå att det hände.
Tears in heaven
Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would you feel the same
If I saw you in heaven?
I must be strong and carry on
cause I know I dont belong here in heaven...
Would you hold my hand
If I saw you in heaven?
Would you help me stand
If I saw you in heaven?
Ill find my way through night and day
cause I know I just cant stay here in heaven...
Time can bring you down, time can bend your knees
Time can break your heart, have you begging please...begging please
Beyond the door theres peace Im sure
And I know therell be no more tears in heaven...
Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would you feel the same
If I saw you in heaven?
I must be strong and carry on
cause I know I dont belong here in heaven...
?
Varför?!
maraton
Det känns som om jag springer ett maraton varje dag... men ändå så står jag stilla på samma plats.
Du lever inom mig
När ljuset sakta dör
Blandar sig med skuggor, i natten utanför
Känner jag tomhet inuti
Du och jag var vi, men hon och du är ni
En del utav mitt liv, ett minne drar förbi
Men ingen kan se såret, det sitter inuti
Som bränt på mina ögon, finns bilden utav dig
Du lever inom mig
Natt, kom och ge mig ro
Säg vad är en sanning
Om hjärtat vägrar tro
Tid som går ändrar ingenting
Känslan är en cirkel, en evighetens ring
Allt som varit vårt
Som finns här runt omkring
Och levde i vår närhet är bara döda ting
Trots allt som har förändrats
Så ser jag ändå dig, du lever inom mig
Du flydde undan till den trygghet som du fann
Men när som helst kan minnet smärta dig
Och från den stunden blir lögnen aldrig sann
Och vår kärlek, ja den lever
För vi älskar ju varann
Tid som går ändrar ingenting
Känslan är en cirkel, en evighetens ring
En del utav mitt liv...
En ängel...
En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende,
på vår jord
Som en sol som värmer oss
Som ett himmelskt stjärnebloss
Varför?
Varför blev det så här?
Varför var det vår familj, av alla, som krossades? Varför var det min mamma som inte fick uppleva hela livet? Varför var det våra planer som slog sönder?
Varför mamma? Varför vi?
Varför var det vår familj, av alla, som krossades? Varför var det min mamma som inte fick uppleva hela livet? Varför var det våra planer som slog sönder?
Varför mamma? Varför vi?
?
Varför ska jag ens försöka?
Varför ska jag planera inför framtiden?
Varför ska jag planera inför framtiden?
Pictures of you
Pictures of you
Pictures of me
Remind us all of what we used to be
Hur?
Hur kan världen fortsätta när min mamma inte finns längre?
Hur ska man kunna gå vidare och leva?
De senaste veckorna har varit de längsta i mitt liv och gjort så ont... hur ska jag klara ett helt liv??
Hur ska man kunna gå vidare och leva?
De senaste veckorna har varit de längsta i mitt liv och gjort så ont... hur ska jag klara ett helt liv??
flytta
Vi har kanske hittat en lägenhet nu... det känns konstigt. Trots att vi är överens, trots att det inte finns så mycket av mamma i den här lägenheten, mer än alla saker, så känns det så konstigt att föreställa mig att bo någon annanstans.
Jag vågar knappt se framåt, knappt planera... min värld och så många av mina planer har redan krossats en gång...
Jag vågar knappt se framåt, knappt planera... min värld och så många av mina planer har redan krossats en gång...
på kanten...
Jag balanserar på kanten av vad jag klarar av... jag är så nära att trampa fel. Jag rokar inte allt, jag orkar inte det här. En del av mig vill träffa folk, en del av mig vill inte.
Det är skönt att det är lov för skolan tar så mycket energi... och det är så konstigt, så normalt men ändå så annorlunda. Jag kan tänka ibland att det blir skönt efter studenten då allt sker lite mer på mina villkor. Idag vet alla och vare sig de vill det eller inte så förändrar det dem, och jag förstår det. Efter studenten kommer plötsligt inte precis alla runtom mig veta, många kommer veta, jag kommer inte bryta kontakten med folk. Men inte alla, det är merupp till mig.
Det är skönt att det är lov för skolan tar så mycket energi... och det är så konstigt, så normalt men ändå så annorlunda. Jag kan tänka ibland att det blir skönt efter studenten då allt sker lite mer på mina villkor. Idag vet alla och vare sig de vill det eller inte så förändrar det dem, och jag förstår det. Efter studenten kommer plötsligt inte precis alla runtom mig veta, många kommer veta, jag kommer inte bryta kontakten med folk. Men inte alla, det är merupp till mig.
några sekunder
Det tar alltid några sekunder. Från det att jag vaknar tills verkligheten kommer över mig, då jag inser att drömmen var bara just det och att i verkligheten är allt mörkt och tomt, där gör allting ont och där finns inte min mamma...
energi
Till och med att sova tar energi. En energi som man inte kan sova sig till... det finns helt enkelt inte mer att hämta. Jag har snart ingen kvar och jag kan inte få någon ny.
Jag orkar inte mer, jag vill inte mer.
Jag orkar inte mer, jag vill inte mer.
Tiden är fel...
Det är konstaterat: tiden de angav var fel. De skriver 15.15 som tid men det finns ett kort tagen 15.21 och då har ingen olycka skett. Det är inte svårt för dem att kolla upp tiden som larmet kom till helikoptern, vilket omöjligen kan ha varit 15.15 då olyckan inte hänt då...
För dem är det ingenting, för oss är det allt.
För dem är det ingenting, för oss är det allt.
Det är för mycket...
Jag orkar inte med allt. Det är för mycket... jag klarar det inte. Jag vill inte försöka, jag vill inte vara kvar här, jag vill inte gå vidare... Jag förstår inte hur det någonsin skulle kunna bli bättre... hur jag skulle kunna bli glad igen, kunna leva som andra igen.
...
Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte.
VARFÖR?!
VARFÖR?!
frågorna
Jag hatar alla de frågor. Alla frågor utan svar där varför är den främsta. Men även hur mycket hon hann tänka... och vad hennes sista tanke var.
Jag kommer aldrig kunna förstå, aldrig få svar. Min mamma är borta och jag kan inte försåt, kan inte acceptera...
Drömmar
Jag brukade inte drömma om mamma men jag ville det så. Nu gör jag det och även om jag vill så är det så jobbigt att vakna. Det är enda gången jag kan se min mamma utan att tänka på det som hänt, det är enda gången jag ser min mamma som om hon fortfarande fanns med oss. Som om hon fanns...
tiden
Vi fick en tid. En tid för olyckan. 15.15. Men den känns inte rätt, det är så mycket som inte riktigt stämmer. !5.30 satt jag i kabinen, 15.56 fick pappa samtalet. 15.15 är för tidigt... det kan inte ha gått så långt mellan olyckan och att vi kom... det känns för långt.
så länge sedan...
Vi var hos farfar i Bollebygd och det känns så länge sedan vi flyttade från huset. Men allt känns länge sedan... olyckan känns så långt bort, imorse känns som länge sedan.
De senaste 5 veckorna har varit så långa... det känns som år. Så fastän allt är så nytt, sorgen och smärtan, mörkret och kylan, så känns det som att jag levt så länge med det... som om jag borde läka fastän jag inte kan, inte vill. Jag kan inte se något ljus, något hopp...
De senaste 5 veckorna har varit så långa... det känns som år. Så fastän allt är så nytt, sorgen och smärtan, mörkret och kylan, så känns det som att jag levt så länge med det... som om jag borde läka fastän jag inte kan, inte vill. Jag kan inte se något ljus, något hopp...
May angels bring you in
And if you were with me tonight, I'd sing to you just one more time.
A song for a heart so big, god wouldn't let it live.
May angels lead you in.
Hear you me my friends.
On sleepless roads the sleepless go.
May angels lead you in.
...
Allt är mörkt och kallt, jag ser inget ljus någonstans. Det är så svårt att andas, så svårt att röra sig. Varje steg, varje andetag är en ansträngning, en plåga.
Jag kan inte förstå...
jag kan inte förstå...
Jag kan inte förstå hur någon bara kan vara borta för alltid...
Jag kan inte förstå hur någon som fanns där, full av liv, kan vara borta i nästa sekund.
Jag kan inte förstå hur en människa med alla känslor, tankar och minnen kan bara försvinna för alltid.
Jag kan inte förstå varför mamma inte fick chansen att leva hela livet.
Jag kan inte förstå hur vi ska leva utan henne.
Jag kan inte...
Jag kan inte förstå hur någon som fanns där, full av liv, kan vara borta i nästa sekund.
Jag kan inte förstå hur en människa med alla känslor, tankar och minnen kan bara försvinna för alltid.
Jag kan inte förstå varför mamma inte fick chansen att leva hela livet.
Jag kan inte förstå hur vi ska leva utan henne.
Jag kan inte...
.
Jag vet inte varför jag går upp på morgonen. Allt jag har framför mig är hopplöshet och evighetslånga timmar. Jag vill att allt ska vara som det var förut. Det gör för ont och är för jobbigt att leva så här...
Fel
Allt känns så fel. Skolan känns så fel. Jag orkar inte.
Det finns ingen...
Nu finns ingen som ser precis det hon såg, vet det hon visste,
minns det hon mindes, känner det hon kände.
De orden fastnade... de beskrev en av alla de delar som gör så ont. Att nu finns det ingen som tänker som min mamma, som har alla de minnen hon hade, som känner som hon kände. Allt det krossades på några få sekunder. En mans vansinnesfärd krossade vår värld, tog henne ifrån oss och lurade framför allt henne på en massa år. Själv får han leva sitt liv. Han förstörde allt, han tog alla de tankar, minnen och känslor som min mamma hade, han tog hennes liv, han tog henne ifrån oss.... och han får leva, han får finnas.
Livet är så orättvist.
en yta
Det fungerar inte speciellt bra med skolan... det är alldeles för mycket och jag mår inte speciellt bra av allt. Men jag kan inte, vill inte, läsa i höst så jag måste ta mig dit och försöka åtminstone få ihop mina kurser.
Det spelar ingen roll vad jag gör, spelar ingen roll om jag pratar, spelar ingen roll om jag skulle le... det är bara en yta. Under den ytan faller jag, gråter jag, går jag sönder. Den ytan håller ibland men med jämna mellanrum spricker den.
Jag faller, jag gråter, jag går sönder.
Det spelar ingen roll vad jag gör, spelar ingen roll om jag pratar, spelar ingen roll om jag skulle le... det är bara en yta. Under den ytan faller jag, gråter jag, går jag sönder. Den ytan håller ibland men med jämna mellanrum spricker den.
Jag faller, jag gråter, jag går sönder.
5 veckor
I dag är det 5 veckor sedan olyckan. De längsta 5 veckorna i hela mitt liv. Det känns som så länge sedan men på samma gång kan jag inte förstå att det bara var 5 veckor sedan. Jag vill inte att tiden ska gå, jag vill att den ska stanna... jag vill inte komma längre från sista gången min mamma fanns bredvid mig...
jag kan inte...
Jag kan inte förstå det. Hur en person kan finnas där en sekund och sedan vara borta i nästa. Hur alla drömmar som mamma hade, alla planer mamma hade, vi hade, alla de minnen som mamma hade kan bara krossas på en sekund och sedan inte finnas mer.
Jag behöver henne...
Jag har inte kraften. Kraften att ta mig igenom, att komma ut på andra sidan som en hel människa, att klara ett helt liv utan min mamma. Jag behöver henne, varje sekund utan henne krossar mig.
Jag behöver mamma, jag klarar mig inte.
Jag behöver mamma, jag klarar mig inte.
MAMMA <3
Nu finns ingen som ser precis det hon såg, vet det hon visste,
minns det hon mindes, känner det hon kände.
Det går inte...
Jag kände det redan innan... att det inte skulle fungera med skola idag. Jag orkade inte... jag fick panik i samma sekund som jag gick innanför dörrarna. Jag orkade inte, jag ville inte. Det var för mycket ljud, för mycket folk...
en dröm
Jag drömde om mamma. När jag har drömt om mamma innan har det varit som om olyckan inte hänt, hon har varit en naturlig del. Men inte nu... i drömmen visste jag om olyckan, sjukhuset, begravningen allt... men ändå hade hon kommit tillbaka... ändå fanns hon där.
Jag brukar inte drömma om mamma. Jag vill men samtidigt är den väldigt jobbigt att vakna upp igen, väldigt jobbigt att komma ner till korten för drömmen är en påminnelse om allt, om att mamma inte finns mer, om att de stunderna i drömmen är de enda gångerna hon finns precis bredvid mig och det känns nästan som på riktigt för den stunden.
Jag brukar inte drömma om mamma. Jag vill men samtidigt är den väldigt jobbigt att vakna upp igen, väldigt jobbigt att komma ner till korten för drömmen är en påminnelse om allt, om att mamma inte finns mer, om att de stunderna i drömmen är de enda gångerna hon finns precis bredvid mig och det känns nästan som på riktigt för den stunden.
There You'll Be
When I think back
On these times
And the dreams
We left behind
I'll be glad 'cause
I was blessed to get
To have you in my life
When I look back
On these days
I'll look and see your face
You were right there for me
In my dreams
I'll always see you soar
Above the sky
In my heart
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be
And everywhere I am
There you'll be
On these times
And the dreams
We left behind
I'll be glad 'cause
I was blessed to get
To have you in my life
When I look back
On these days
I'll look and see your face
You were right there for me
In my dreams
I'll always see you soar
Above the sky
In my heart
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be
And everywhere I am
There you'll be
mörker
Jag ser bara mörker. Jag ser framåt och ser inget ljus, jag ser bara en värld där min mamma inte finns, händelser som min mamma inte kommer att få uppleva.
Jag ser inget ljus, inget hopp... allt är bara mörkt.
Jag ser inget ljus, inget hopp... allt är bara mörkt.
skolan
Det kändes bara fel idag. Det var jobbigt från samma sekund som jag klev innanför dörrarna. Skolan innebär vardag och är alldeles för normal för att jag ska kunna hantera det ... vissa dagar går säkerligen bättre än andra men alla dagar tar oerhört mycket energi...
Jag orkar inte med normalt, jag orkar inte med vardag...
Jag orkar inte med normalt, jag orkar inte med vardag...
länge sedan
det känns så länge sedan som olyckan skedde... tiden har gått så långsamt och när jag ser tillbaka på händelsen i backen så känns det så overkligt. Alla detaljer är klara, jag vet till och med när jag insåg allt och jag vet vilket ögonblick det blev verklighet. Men ändå känns det avlägset, som så länge sedan... och för varje minut som går kommer jag längre från allt, från när jag träffade mamma för sista gången.
.
Det gör så ont och är så jobbigt... det var så redan innan jag öpnnade ögonen, så hopplöst. Den känslan finns där alltid, varje sekund, men idag var den starkare... idag var det så tydligt, allt som hänt och det gjorde så ont... Varje andetag, varje rörelse är en större ansträngning än vad jag klarar av. Alla tankar är om det som hänt och de gör så ont, de gör så fruktansvärt ont.
parfymen
Jag hittade mammas parfym... eller jag visste sedan innan vart den stod men har inte öppnat kartongen innan. Den luktar mamma, även om hon aldrig använde speciellt mycket... det var den vi köpte i julklapp till henne.
Det finns så mycket saker som bär på så många minnen och känslor... Så många ställen att falla på, så mycket som gör ont.
Det finns så mycket saker som bär på så många minnen och känslor... Så många ställen att falla på, så mycket som gör ont.
dagarna
Varje dag är en evighet och när jag tänker tillbaka på morgonen så känns det inte ens som samma dag... kommer alla dagar alltid vara så här långa?
allt
Det tar så på krafterna... att vara i skolan, i den vanliga världen. Jag orkar inte speciellt länge och tanken på att gå dit flera dagar i veckan känns jättejobbigt.
Hela tiden finns det där, hotar att komma över mig... allt det som hänt. Alla bilder och minnen från olyckan, från sjukhuset, från sista gången, från begravningen... Alla frågor om varför, om hur, om allt...
Hela tiden finns det där, hotar att komma över mig... allt det som hänt. Alla bilder och minnen från olyckan, från sjukhuset, från sista gången, från begravningen... Alla frågor om varför, om hur, om allt...
mamma
One thought of you is all it takes
to leave the rest of the world behind
to leave the rest of the world behind
.
Den enda lektionen var inställd. Jag var bara i skolan någon timme... helt plötsligt blev det för mycket. För mycket folk, för mycket ljud... för normalt. Jag orkade inte... kan inte hantera allt, det är så mycket.
En del av mig fattas... är borta för alltid och jag vet inte hur jag ska klara mig...
En del av mig fattas... är borta för alltid och jag vet inte hur jag ska klara mig...
...
En lektion... en timme. Kanske två... det borde inte vara så jobbigt. Ändå talar allt emot det... ändå känner jag mig så långt från redo. I dag är det dessutom 8 år sedan min farmor dog... och jag har fortfarande stunder då jag inte förstå att jag aldrig mer kommer träffa farmor.
Jag klarar mig inte utan mamma... jag orkar inte vakna varje morgon och inse att hon inte finns... Jag vill inte.
Jag klarar mig inte utan mamma... jag orkar inte vakna varje morgon och inse att hon inte finns... Jag vill inte.
skola
Jag har lite panik samtidigt som det känns overklig och avlägset. Att komma tillbaka dit... där allt snurrar på som vanligt. Men någon gång måste jag väl hoppa och försöka hänga med lite grann. Kanske faller jag, antagligen, eller så kanske jag klarar mer än jag tror.
Men en månad är för kort... jag är inte redo och jag vet det. Jag är väldigt långt från redo... men den tiden finns inte. Jag vill inte behöva läsa upp i höst, även om jag får... Men jag är inte redo.
Men en månad är för kort... jag är inte redo och jag vet det. Jag är väldigt långt från redo... men den tiden finns inte. Jag vill inte behöva läsa upp i höst, även om jag får... Men jag är inte redo.
Liseberg
Liseberg verkar bra... men det var väldigt jobbig att låtsas som om allt var normalt... att prata med de tjejerna som om allt var som vanligt. Men det är ju så jag vill att de ska se mig nu när de inte känner mig... som vem som helst, skaffa en uppfattning utifrån vem jag är som person. Tills vidare...
.
Jag önskar att jag kunde tro på något efter. Att min mamma finns någonstans. Men jag kan inte... jag har aldrig kunnat. Jag tar alltid trott att det bara tar slut... att det bara blir svart och personen är borta.
Men hur ska jag kunna tro att min mamma bara finns i minnen nu?
Jag tänker mycket på det... hur olyckan gick till... jag har som en bild fast jag inte var där och jag undrar hur mycket hon hann tänka... och vad hon tänkte. Det finns så mycket frågor, de flesta utan svar, som finns där hela tiden... som jag alltid kommer leva med. Som jag tror många har. Den främsta är varför.
VARFÖR??!
Men hur ska jag kunna tro att min mamma bara finns i minnen nu?
Jag tänker mycket på det... hur olyckan gick till... jag har som en bild fast jag inte var där och jag undrar hur mycket hon hann tänka... och vad hon tänkte. Det finns så mycket frågor, de flesta utan svar, som finns där hela tiden... som jag alltid kommer leva med. Som jag tror många har. Den främsta är varför.
VARFÖR??!
en dröm
jag hade en dröm om mamma. En konstig dröm olik dem jag haft innan. Den är inte speciellt tydlig längre men vi var irriterade över något... hon ville att jag skulle göra något jag inte ville. Allt var konstigt och nu, när det gått en stund, är alla detaljer otydliga och jag är inte så säker längre... vad det egentligen handlade om.
Jag brukar inte drömma om mamma, inte som jag minns. Jag trodde att jag skulle det, jag vill göra det...
Jag brukar inte drömma om mamma, inte som jag minns. Jag trodde att jag skulle det, jag vill göra det...
...
Allt är så mörkt, så hopplöst. Allt gör så ont och är så tomt.
Jag orkar inte, det är för mycket... det gör för ont.
Jag orkar inte, det är för mycket... det gör för ont.
?
Det finns så många frågor och om... jag vet inte ens exakt vad som hände, hur lång tid allt, varför... framför allt varför. Det är så många frågor som det inte finns svar på, som jag kommer få leva med och de gör så ont och de är så tunga att bära med sig.
Jag vill inte leva i det här mörkret men jag klarar inte av att leva utanför det heller.
Jag vill inte leva i det här mörkret men jag klarar inte av att leva utanför det heller.
skola?
Jag har ingen energi... jag är bara trött. Känner inget direkt inför mötet på Liseberg imorn men har dock lite ångest över skolan på måndag. Känner egentligen att jag inte är redo och att jag har varit hemma för kort och att jag behöver mer tid. Men samtidigt så närmar sig allt och veckan innan lovet är en bra vecka att försöka.
Så jag försöker trotsa ångesten och känslan av att det är fel och för tidigt och försöker gå på åtminstone någon lektion i veckan.
Så jag försöker trotsa ångesten och känslan av att det är fel och för tidigt och försöker gå på åtminstone någon lektion i veckan.
...
Jag ska försöka träna... försöka... jag har ingen energi alls, jag tar slut på ingenting, jag sover dåligt. Jag orkar inte med det här, med allt. Jag orkar inte utan mamma.
Igår var jobbig. En månad efter olyckan, en vecka efter begravningen och samma dag som Expressen använder bilden vi gett dem, placerar den på framsidan och vi vet ingenting. Min mormor tvingas se den i affären och vi hade ingen aning om vad som stod. De hade inte skrivit någor fel men vi ska inte behöva se det helt plötsligt i affären utan förvarning.
Igår var jobbig. En månad efter olyckan, en vecka efter begravningen och samma dag som Expressen använder bilden vi gett dem, placerar den på framsidan och vi vet ingenting. Min mormor tvingas se den i affären och vi hade ingen aning om vad som stod. De hade inte skrivit någor fel men vi ska inte behöva se det helt plötsligt i affären utan förvarning.
sömn
Jag är så trött... jag är alltid trött. Jag har ingen energi, ingen ork samt att om jag inte sover till 10 eller 11 så får jag bara några timmar av orolig sömn. Det spelar ingen roll hur trött jag är, jag somnar inte innan 2-3... jag klarar inte av att blunda och försöka somna, det är då alla bilder från olyckan spelad upp om och om igen. Det är då jag inte kan stoppa några tankar...
kan inte...
Jag kan inte andas, inte tänka.
Varför är livet så orättvist??
Varför är livet så orättvist??
expressen
http://www.expressen.se/resor/1.1084508/dodad-i-backen
Där var det igen... i expressen. Vi visste inte om det, vi fick veta det av mormor som fick se det i affären... På första sidan av expressen skriver de om offren i skidbacken, på första sidan finns en bild av min mamma...
Jag förstår att media fungerar så här, även om vi blivit tillfrågade alla gånger innan... men idag av alla dagar, idag när det är en månad...
MAMMA
14 februari 2008
15.15
Min älskade mamma, min mamma
15.15
Min älskade mamma, min mamma
14.35
För en månad sen åkte jag. För en månad sen sa jag hejdå till mamma sista gången, såg jag henne sista gången där hon satt i solen. 40 minuter senare var hon borta, fanns hon inte mer...
Tänk om jag hade vetat då att det var sista gången. Sista gången jag såg henne, pratade med henne, träffade henne. Tänk om jag hade vetat att jag skulle tvingas leva utan henne.
Varför är livet så orättvist? Varför fick mamma inte mer tid?
Tänk om jag hade vetat då att det var sista gången. Sista gången jag såg henne, pratade med henne, träffade henne. Tänk om jag hade vetat att jag skulle tvingas leva utan henne.
Varför är livet så orättvist? Varför fick mamma inte mer tid?
1 månad sen...
För en månad sen satt mamma i solen på en restaurang... för bara en månad sen fanns hon, var allt som vanligt. Tänk om man hade vetat då vart vi skulle vara om en månad, hur allt skule krossas på en sekund. För bara en månad sen var allt som vanligt. För en månad sen hade vi två timmar kvar...
...
Min värld är så är så mörk och hopplös, fylld av frågor och om... sedan inser jag plötsligt att alla om, alla frågor är meningslösa att inget hjälper och då faller jag.
Hur kan det här vara min verklighet? Hur kan en verklighet utan mamma vara den jag ska leva hela mitt liv i??
Hur kan det här vara min verklighet? Hur kan en verklighet utan mamma vara den jag ska leva hela mitt liv i??
skolan
Tanken på skolan känns... okej ibland men ofta ger den mig ångest. Tanken på vardag, lektioner och tanken på ångestattacker i klassrummet. Jag vet inte... men jag måste försöka.
Jag saknar mamma... jag vet inte hur jag ska orka... jag förstår det inte, att hon är borta...
Jag saknar mamma... jag vet inte hur jag ska orka... jag förstår det inte, att hon är borta...
MAMMA
14 februari 2008
15.15
Hon fick bara 44 år, 1 månad och 18 dagar.
Min mamma, min älskade mamma, livet är så orättvist...
15.15
Hon fick bara 44 år, 1 månad och 18 dagar.
Min mamma, min älskade mamma, livet är så orättvist...
hemma...
På samma sätt som det är skönt att komma hem igen är det tungt. Här finns alla bilder, ljus, löpsedlar, saker, artiklar... här finns massa minnen. Här är allt väldigt verkligt.
Hela dagen har varit jobbig... 4 veckor, en evighet.
Hela dagen har varit jobbig... 4 veckor, en evighet.
4 veckor, en månad...
imorgon, ungefär samtidigt som vi lyfter från Hahn, är det 4 veckor sedan min värld slogs i spillror... på fredag är det en månad sedan, på fredag är det den 14.
Det är konstigt för trots att den senaste månaden kännts som år så kan jag ändå inte förstå att det gått en månad... att tiden fortsätter gå fastän min värld står stilla, är sönderslagen...
Jag orkar inte det här... att vara i en värld där min mamma inte finns. Jag vill inte.
Det är konstigt för trots att den senaste månaden kännts som år så kan jag ändå inte förstå att det gått en månad... att tiden fortsätter gå fastän min värld står stilla, är sönderslagen...
Jag orkar inte det här... att vara i en värld där min mamma inte finns. Jag vill inte.
sms
Jag har en mapp i min mobil... en mapp med sms som jag har från mamma. Det gör så ont att läsa dem, det gör så ont... och ändå gör jag det med jämna mellanrum. Mappen med bilder är lika jobbig men där ser jag min mamma men sms:en gör bara ont... och ändå läser jag dem om och om igen. Gick även igenom listan med uppringda och mottagna samtal och hittade mamma... jag bara satt och stirrade på mobilen, på datumet, på tiden och det gör så ont. Det gör så ont och jag kunde inte sluta skaka...
Jag önskar att det vore en mardröm, att jag kunde vakna... jag önskar att min mamma fanns... jag önskar att tysken vore död istället.
Jag önskar att det vore en mardröm, att jag kunde vakna... jag önskar att min mamma fanns... jag önskar att tysken vore död istället.
förnekelse
förnekelse är hur jag ens tar mig upp, det är hur jag rör mig och hur jag andas... sanningen innebär ångest, sanningen innebär att jag kvävs, att jag faller, att jag inte orkar mer...
Sanningen finns där hela tiden och med jämna mellanrum tar den över... och även i förnekelse är allt tungt och svårt...
Hur ska jag klara mig??
Sanningen finns där hela tiden och med jämna mellanrum tar den över... och även i förnekelse är allt tungt och svårt...
Hur ska jag klara mig??
...
Jag orkar ingenting... allt jag gör tar så mycket energi. Har en utbildning på Liseberg på söndag och det kommer ta jättemycket även om den bara är några timmar. Där kan jag inte helt plötsligt få ångest utan måste vara normal... i skolan vet alla vad som hänt så där behöver jag inte vara som vanligt... låtsas vara normal. Det går i några timmar, som på intervjun, men det tar mer energi än vad jag har...
vardagen...
Tanken på vardagen som den var är fruktansvärt jobbig. Att tänka på hur vi hade det, vad jag skulle gjort idag om allt varit som vanligt, vardagliga situationer som mamma aldrig mer kommer vara med i...
Mamma kommer inte komma hem från jobbet, från träning, inte baka bröd, inte finnas där när jag behöver prata, inte bara sitta bredvid mig i soffan... min mamma finns inte mer och det kväver mig.
På ett sätt känns det väldigt skönt att kortet kommer försvinna... men samtidigt innebär dt att någon kommer se det... en person jag inte känner kommer se det kortet.... men bara det försvinner, bara försvinner...
Mamma kommer inte komma hem från jobbet, från träning, inte baka bröd, inte finnas där när jag behöver prata, inte bara sitta bredvid mig i soffan... min mamma finns inte mer och det kväver mig.
På ett sätt känns det väldigt skönt att kortet kommer försvinna... men samtidigt innebär dt att någon kommer se det... en person jag inte känner kommer se det kortet.... men bara det försvinner, bara försvinner...
ljus
Vi tände tre ljus i Notre Dame... tre ljus för mamma och för farmor. Det var så orealistiskt... att tända ljusen i kyrkan, att tända ljusen för att de inte finns med oss... att mamma inte finns med oss...
mamma
Så fort jag tror att jag hittat något att hålla fast vid faller jag igen. Längre och längre ner... det finns inget stopp. Jag ser på bilder, jag minns händelser och vardagliga saker och så slår det mig: det kommer aldrig mer vara så, det kommer alltid vara så här. Mamma kommer aldrig mer att finnas, hon kommer aldrig mer komma hem från träningen, kommer aldrig mer sitta i solen, kommer aldrig mer finnas bredvid mig... min mamma finns inte mer och jag kommer att tvingas leva hela livet utan henne.
Plötsligt kan jag inte andas, det gör så ont och tar emot. Plötsligt existerar inte framtiden. Plötsligt orkar jag inte längre, allt känns meningslöst.
Hur ska jag kunna leva hela livet utan henne? Hur kan hon inte finnas mer?
Plötsligt kan jag inte andas, det gör så ont och tar emot. Plötsligt existerar inte framtiden. Plötsligt orkar jag inte längre, allt känns meningslöst.
Hur ska jag kunna leva hela livet utan henne? Hur kan hon inte finnas mer?
vill...
Jag vill att allt ska vara som det var... jag vill att mamma ska finnas, jag vill leva normalt. Jag vill att min mamma ska finnas och att största problemet ska vara nästa prov...
VARFÖR??
VARFÖR??
Luxemburg
tillbaka i Luxemburg är det fortfarande lika svårt att andas... jag kan inte förstå det, det är så orättvist... kollade på korten i kamran och kom in på de från Österrika och det var så konstigt att se alla de korten där mamma var en naturlig del... så konstigt hur någon kan finnas där ena sekunden för att sedan varaborta i nästa...
ångest
ångesten är hela tiden där... bryter ut helt plötsligt, ingen förvarning. Helt plötsligt är allt ännu mer omöjligt, jag kan inte andas, inte tänka... jag orkar inte utan mamma... jag orkar inte...
...
Mår inte bra alls nu... känner ångesten som bara väntar på att bryta ut, har känt den hela kvällen. Kan inte släppa kortet... kortet som inte får finnas...
Varje andetag, varje rörelse gör så ont...
så ont...
det gör så ont... allt. Det är så tungt att andas, allt är så jobbigt... Det spelar ingen roll hur fint Paris är eller hur mycket nytt vi ser... mamma är inte med oss, mamma saknas...
Det är så orättvist...
Det är så orättvist...
.
Sitter på ett hotellrum någonstans i Paris, kom precis tillbaka och ska precis gå... och allt kommer hela tiden över mig. Varje gång jag ser något nytt blir det plågsamt uppenbart att en person saknas. Att mamma inte är med oss.
Varje gång jag tänker att jag aldrig mer kommer se henne, träffa henne, blir allt suddigt... jag ser ingen framtid, ingen morgondag...
Varje gång jag tänker att jag aldrig mer kommer se henne, träffa henne, blir allt suddigt... jag ser ingen framtid, ingen morgondag...
Paris
Om några minuter åker vi till paris för idag och imorn. Allt här är nytt men jag tänker hela tiden på att mamma inte är med... ibland blir det så uppenbart och hur bra Paris än blir så kommer tanken alltid finnas att mamma inte får se det, att mamma inte är med. Det saknas hela tiden en person...
månad...
Hur kan det snart ha gått en månad? Det känns som om varje dag är en evighet, som om det inte finns något slut... Jag vill inte att tiden ska gå, jag vill inte komma längre från mamma.
Jqag kan inte förstå att jag snart levt en månad i det här mörkret, med den här sorgen och smärtan... jag kan inte förstå att jag redan levt en månad utan mamma...
Jqag kan inte förstå att jag snart levt en månad i det här mörkret, med den här sorgen och smärtan... jag kan inte förstå att jag redan levt en månad utan mamma...
jag kan inte förstå...
Jag kan inte förstå det... det är för stort, för obegripligt...
Jag förstår att min mamma är borta... men jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer träffa henne, att jag ska leva hela livet utan henne, att hon är borta föralltid.
Hur kan det vara sant? Hur kan hon vara borta? Hur kan någon vara borta föralltid?
Jag förstår att min mamma är borta... men jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer träffa henne, att jag ska leva hela livet utan henne, att hon är borta föralltid.
Hur kan det vara sant? Hur kan hon vara borta? Hur kan någon vara borta föralltid?
hur?
Varje sekund gör så ont och är så tung... hur ska jag klara mig utan mamma? hur ska jag klara av allt utan mamma? jag behöver henne...
hur kan en person finnas där en sekund och sedan vara borta för alltid i nästa?
hur kan en person finnas där en sekund och sedan vara borta för alltid i nästa?
,,,
Jag har ingen energi... jag orkar ingenting. Vad jag än gör så slås jag plötsligt av insikten att mamma inte finns mer och jag ser bilder från tidigare, från olyckan, från sjukhuset, från begravningen...
Jag kvävs... det gör så ont att andas... allt gör så ont...
.
Jag är så trött... men det är en trötthet som jag inte kan sova bort. Den kom med mörkret och dimman som är min värld och med sorgen och smärtan som finns i mig arje sekund...
Jag vill inte att tiden ska få... varje minut tar mig längre i från min mamma, från allt vi hade, från sista gången jag träffade henne då hon satt bredvid mig på restaurangen...
...
Jag har sagt att jag ska komma tillbaka till skolan delvis mån. vecka 12 och det är väl tanken. Men det känns så väldig avlägset och... alldeles för normalt.
Men jag ska försöka... ska skriva kontrakt med Liseberg på söndagen med så det blir väldigt mycket. Men ska försöka ta mig dit till en lektion åtminstone och bara sitta... det känns väldigt avlägset. Det känns som evigheter sen jag gick i skolan... om man räknar med lovet så är det ändå 4 v... 5 när jag börjar. Men jag tror att det kan vara en bra vecka... bara 4 dagar sedan påsklov...
Men det känns väldigt avlägset och tungt... jag kan inte ens föreställa mig att gå i skolan som vanligt... att komma hem på eftermiddagen när inte mamma finns... när inte hon kommer hem efter mig, när inte hon finns där vid mig...
Men jag ska försöka... ska skriva kontrakt med Liseberg på söndagen med så det blir väldigt mycket. Men ska försöka ta mig dit till en lektion åtminstone och bara sitta... det känns väldigt avlägset. Det känns som evigheter sen jag gick i skolan... om man räknar med lovet så är det ändå 4 v... 5 när jag börjar. Men jag tror att det kan vara en bra vecka... bara 4 dagar sedan påsklov...
Men det känns väldigt avlägset och tungt... jag kan inte ens föreställa mig att gå i skolan som vanligt... att komma hem på eftermiddagen när inte mamma finns... när inte hon kommer hem efter mig, när inte hon finns där vid mig...
Luxemburg...
Sitter i Luxemburg nu... det är skönt att komma bort men flygresan till Hahn var en evighet... jag bara satt och stirrade ut genom fönstret. Det känns konstigt att vara så långt bort men ändå bra att komma hemifrån.
Gårdagen känns overklig... som om den inte hänt, som om det bara var en hemsk dröm...
Gårdagen känns overklig... som om den inte hänt, som om det bara var en hemsk dröm...
blommorna
Vi var nere på kyrkogården... i minneslunden där alla blommorna ligger. Alla blommor till min mamma, alla sista hälsningarna...
kortet
Kortet skulle ha stått därigår när vi kom efter begravningen... men vi vet inte vart det är. Kortet på min mamma...
And if you were with me tonight, I'd sing to you just one more time.
A song for a heart so big, god wouldn't let it live.
May angels lead you in.
Hear you me my friends.
On sleepless roads the sleepless go.
May angels lead you in.
And if you were with me tonight, I'd sing to you just one more time.
A song for a heart so big, god wouldn't let it live.
May angels lead you in.
Hear you me my friends.
On sleepless roads the sleepless go.
May angels lead you in.
en månad.
Det är en månad sen idag... som vi åkte ner till Österrike. En månad sen mamma åkte hemifrån för sista gången. Det innebär att det är mindre än en vecka tills det är en månad sedan olyckan...
Det ligger som en klump i halsen och det är så svårt att andas...
Det ligger som en klump i halsen och det är så svårt att andas...
250
nästan 250 personer kom till kyrkan idag... det är fler än vad som egentligen får plats. Jag kan inte förstå det ändå... att det var mamma som låg i den kistan. Min mamma som alltid funnits där låg längst fram i en vit kista... jag kan inte förstå det... jag vill inte förstå det...
Liseberg...
Det kändes konstigt att få beskedet om att jag fått jobbet på Liseberg idag. Att få positiva nyheter strax innan mammas begravning. Det kändes inte dåligt, det kändes... inte bra men bättre än det som är det vanliga numera.
Samtidigt var det nog bra att det kom idag. Att mitt i allt kaos och all smärta så fanns det något positivt...
Samtidigt var det nog bra att det kom idag. Att mitt i allt kaos och all smärta så fanns det något positivt...
begravningen
Det var en av de absolut värsta dagarna i mitt liv... Jag trodde aldrig att jag skulle klara det, att jag skulle kliva ut ur den kyrkan... trodde aldrig att jag skulle klara att ta steget ut ur kyskan och lämna mamma där...
Känner mig så tom nu... så fruktansvärt tömd på alla tankar och känslor... allt är bara mörkt och kallt och gör så ont...
Döden är inget alls. Den räknas inte.
Jag har bara slunkit in i rummet bredvid.
Inget har hänt. Allt är precis som det var.
Jag är jag och ni är ni, och det gamla livet som vi levde
så kärleksfullt ihop är oberört, oförändrat.
Vad vi än var för varandra är vi ännu.
Kalla mig för det gamla bekanta namnet.
Tala om mig på samma sätt som ni alltid gjort.
Låt inte ert tonfall förändras.
Anlägg ingen tvunget allvarlig eller sorgsen min.
Skratta som vi alltid brukade skratta åt de små skämt
vi gladde oss åt tillsammans.
Lek, le, tänk på mig, be för mig.
Låt mitt namn vara på allas läppar
som det alltid varit.
Låt det uttalas utan ansträngning,
utan tillstymmelsen till en skugga över sig.
Livet betyder allt det någonsin har betytt.
Det är likadant det alltid varit.
Det finns en absolut och obrytbar kontinuitet.
Var denna död annat än en försumbar olyckshändelse?
Varför skulle jag vara ur sinn bara för att jag är ur - syn?
Jag väntar ju blott på er en liten stund
här någonstans i närheten, alldeles om hörnet.
Allt är väl.
Harry Scott Holland
Känner mig så tom nu... så fruktansvärt tömd på alla tankar och känslor... allt är bara mörkt och kallt och gör så ont...
Döden är inget alls. Den räknas inte.
Jag har bara slunkit in i rummet bredvid.
Inget har hänt. Allt är precis som det var.
Jag är jag och ni är ni, och det gamla livet som vi levde
så kärleksfullt ihop är oberört, oförändrat.
Vad vi än var för varandra är vi ännu.
Kalla mig för det gamla bekanta namnet.
Tala om mig på samma sätt som ni alltid gjort.
Låt inte ert tonfall förändras.
Anlägg ingen tvunget allvarlig eller sorgsen min.
Skratta som vi alltid brukade skratta åt de små skämt
vi gladde oss åt tillsammans.
Lek, le, tänk på mig, be för mig.
Låt mitt namn vara på allas läppar
som det alltid varit.
Låt det uttalas utan ansträngning,
utan tillstymmelsen till en skugga över sig.
Livet betyder allt det någonsin har betytt.
Det är likadant det alltid varit.
Det finns en absolut och obrytbar kontinuitet.
Var denna död annat än en försumbar olyckshändelse?
Varför skulle jag vara ur sinn bara för att jag är ur - syn?
Jag väntar ju blott på er en liten stund
här någonstans i närheten, alldeles om hörnet.
Allt är väl.
Harry Scott Holland
2 timmar.
om 2 timmar... om 2 timmarblir ännu en del av denna mardrömen verklighet. om 2 timmar ska vi begrava mamma. Min mammas begravning... Den här dagen borde inte kommit på 40 år, den här dagen borde inte komma nu... det är så fel.
Jag kan inte andas och jag mår så illa... hur kan den här dagen vara här?
Jag kan inte andas och jag mår så illa... hur kan den här dagen vara här?
den är här...
Nu är den här... dagen då vi måste begrava mamma. Dagen som inte borde finnas. Dagen som aldrig borde fått komma.
.
Jag vill så gärna tro på det... på allt det om att det finns något efter. Det skulle på något sätt kännas... inte bättre men annorlunda. Men jag kan inte... jag har aldrig kunnat. Jag har ju alltid trott att det bara tar slut... men hur ska jag kunna tro att min mamma bara finns i minnen nu?
...
Helt plötsligt så bryter jag ihop igen. Jag kan sitta var som helst och så bara kommer det över mig och jag klarar ingenting. Jag kan inte se imorgon... jag är så rädd för imorgon men kan inte se den. Jag kan knappt se nästa timme.
Jag har en konstant panikkänsla inför begravningen. Det är så definitivt. Jag vet att det inte är bättre att sitta som nu och bara ha det framför sig. Men det är så oerhört definitivt... att begrava någon.
Jag vill att det ska vara en mardröm, jag vill vakna nu. Jag vill att min mamma ska finnas... jag behöver min mamma.
Jag har en konstant panikkänsla inför begravningen. Det är så definitivt. Jag vet att det inte är bättre att sitta som nu och bara ha det framför sig. Men det är så oerhört definitivt... att begrava någon.
Jag vill att det ska vara en mardröm, jag vill vakna nu. Jag vill att min mamma ska finnas... jag behöver min mamma.
overkligt
Det är så overkligt. Så bortom allt jag någonsin kunnat föreställa mig. Det är så tomt och mörkt och gör så ont. Jag vill inte att imorgon ska komma. Jag vill inte vara med om det här. Jag vill inte att tiden ska gå, för varje sekund som passerar så kommer jag längre från min mamma.
.
Jag är helt... bedövad. Jag orkar ingenting, jag känner bara tomhet, jag bara sitter...
Jag är så rädd för morgondagen, jag har panik inför morgondagen... jag orkar inte...
Jag är så rädd för morgondagen, jag har panik inför morgondagen... jag orkar inte...
...
Jag vill inte att tiden ska gå... tanken på imorgon skrämmer mig.
Det känns som om jag måste göra något hela tiden. Om jag sitter still kommer tankarna som kväver mig. Jag vill inte att imorgon ska hända...
Det känns som om jag måste göra något hela tiden. Om jag sitter still kommer tankarna som kväver mig. Jag vill inte att imorgon ska hända...
.
Jag vil inte att imorgon ska komma... jag orkar inte det. Jag vill inte att imorgon ska komma...
.
Jag vill inte gå och lägga mig... vill inte sova... vill inte att fredagen ska komma fortare.
Jag vill inte vara med om det här. Jag vill att det ska vara en mardröm. Jag vill vakna nu.
Jag vill inte vara med om det här. Jag vill att det ska vara en mardröm. Jag vill vakna nu.
...
Jag faller igen... idag har bara varit en sådan dag. Jag kan inte sluta gråta, tårarna kommer vad jag än gör.
Imorgon är det tre veckor men det känns som så mycket längre. På fedag är begravningen, på fredag måste vi begrava mamma.
Jag kan inte förstå det... jag kommer aldrig mer att träffa henne. Det är sånt här man ska gå igenom sen... när man är äldre, när allt är annorlunda...
VARFÖR?!
Imorgon är det tre veckor men det känns som så mycket längre. På fedag är begravningen, på fredag måste vi begrava mamma.
Jag kan inte förstå det... jag kommer aldrig mer att träffa henne. Det är sånt här man ska gå igenom sen... när man är äldre, när allt är annorlunda...
VARFÖR?!
there you'll be
When I think back
On these times
And the dreams
We left behind
I'll be glad 'cause
I was blessed to get
To have you in my life
When I look back
On these days
I'll look and see your face
You were right there for me
In my dreams
I'll always see you soar
Above the sky
In my heart
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be
And everywhere I am
There you'll be
Well you showed me
How it feels
To feel the sky
Within my reach
And I always
Will remember all
The strength you
Gave to me
Your love made me
Make it through
Oh, I owe so much to you
You were right there for me
'Cause I always saw in you
My light, my strength
And I want to thank you
Now for all the ways
You were right there for me
You were right there for me
For always
In my dreams
I'll always see you soar
Above the sky
In my heart
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be
And everywhere I am
There you'll be
There you'll be
On these times
And the dreams
We left behind
I'll be glad 'cause
I was blessed to get
To have you in my life
When I look back
On these days
I'll look and see your face
You were right there for me
In my dreams
I'll always see you soar
Above the sky
In my heart
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be
And everywhere I am
There you'll be
Well you showed me
How it feels
To feel the sky
Within my reach
And I always
Will remember all
The strength you
Gave to me
Your love made me
Make it through
Oh, I owe so much to you
You were right there for me
'Cause I always saw in you
My light, my strength
And I want to thank you
Now for all the ways
You were right there for me
You were right there for me
For always
In my dreams
I'll always see you soar
Above the sky
In my heart
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be
And everywhere I am
There you'll be
There you'll be
tom
Jag är så tom... en bit av mig är borta och jag kan aldrig få tillbaka den. En stor del av mig består av tomhet och sorg, smärta och mörker. Jag orkar inte, jag orkar inte...
mamma
Loveliness we've lost;
these empty days without your smile.
This torch we'll always carry
for our nation's golden child.
And even though we try,
the truth brings us to tears;
all our words cannot express
the joy you brought us through the years.
om
Det finns så många om...
om mamma inte hade åkt en gång till
om mamma hade åkt snabbare eller långsammare
om mamma hade stannat upp
om tysken hade åkt kontrollerat
om tysken hade åkt långsammare
om tysken hade dött
om tysken, som förtjänade det mest, hade dött
om
om
om
om
det finns oändligt många om...
om mamma inte hade åkt en gång till
om mamma hade åkt snabbare eller långsammare
om mamma hade stannat upp
om tysken hade åkt kontrollerat
om tysken hade åkt långsammare
om tysken hade dött
om tysken, som förtjänade det mest, hade dött
om
om
om
om
det finns oändligt många om...
orkar
Jag orkar inte.
Orkar inte vara vaken men kan inte sova.
Orkar inte göra något men kan inte sitta still.
Orkar inte leva i mörker och kyla men kan inte leva utanför det.
Orkar inte vara vaken men kan inte sova.
Orkar inte göra något men kan inte sitta still.
Orkar inte leva i mörker och kyla men kan inte leva utanför det.
hur?
Hur ska jag orka med allt?
Hur ska jag orka begrava min mamma på fredag?
Hur ska jag orka begrava min mamma på fredag?
trött
Jag är så trött... trött fysikst, trött mentalt... var på intervju idag och det var så utmattande att sitta där som om allt var som vanligt, som om allt var som innan.
Jag och sandra köpte kläder tills på fredag... jag får nästan panik när det blir mycket folk, när det är många och allt fortsätter som vanligt...
jag är så trött... jag orkar inte leva i den vanliga världen... lika ont som det gör att leva i dimman, lika ont gör det att leva utanför den...
Jag och sandra köpte kläder tills på fredag... jag får nästan panik när det blir mycket folk, när det är många och allt fortsätter som vanligt...
jag är så trött... jag orkar inte leva i den vanliga världen... lika ont som det gör att leva i dimman, lika ont gör det att leva utanför den...
dimma
Jag lever som i en dimma. Alla dagar är suddiga och jag går vilse hela tiden. Överallt finns det nya platser att falla på, överallt är det kallt och tomt...
dröm
Jag hade en dröm med mamma. Inget konstigt eller ovanligt. Bara en vanlig dröm där hon var en naturlig del.
Det första jag tänkte när jag öppnade ögonen var att mamma hade älskat det här vädret och att hon inte kommer att få uppleva det. Att mamma aldrig mer kommer vakna upp till solsken. Att mamma aldrig mer kommer vakna upp.
Det första jag tänkte när jag öppnade ögonen var att mamma hade älskat det här vädret och att hon inte kommer att få uppleva det. Att mamma aldrig mer kommer vakna upp till solsken. Att mamma aldrig mer kommer vakna upp.
kan inte förstå
Jag kan inte förstå att när jag såg att det skett en olycka från liften, när jag först anade att det var mamma som låg där... jag kan inte förstå att hon redan var borta då, att hon inte fanns längre.
Det spelar ingen roll att jag vet att det bara tog någon sekund... jag kan inte förstå att hon redan var borta när jag satt där i liften....
Det spelar ingen roll att jag vet att det bara tog någon sekund... jag kan inte förstå att hon redan var borta när jag satt där i liften....
.
Det känns som om jag varit vaken i flera dygn... det känns inte som idag som jag var i skolan, som jag satt med när de planerade maten. Maten på min mammas begravning...
Jag är trött men jag kan inte sova, hungrig men det finns inget jag vill äta.... allt är bara fel och gör så ont....
Jag är trött men jag kan inte sova, hungrig men det finns inget jag vill äta.... allt är bara fel och gör så ont....
...
Jag är så trött, så totald tömd på energi... Varje andetag är en ansträngning...
skolan...
Jag var i skolan nu och träffade min lärare och klassen en stund. Det kändes... bättre än vad jag trodde, men ändå så avlägset. Kändes som så länge sedan jag var där och så avlägset att komma tillbaka. Jag sa i alla fall att jag skulle komma tillbaka v.12 och det är väl tanken...
Jag vet inte om jag klarar av att hålla ytan en hel dag, jag klarade knappt en och en halv timme. Det handlar egentligen inte om att jag tror att andra förväntar sig att jag ska klara det eller att jag ska vara stark. Inte ens jag förväntar mig det... och ändå så har jag den ytan och faller under. Varje sekund hotar ytan att spricka och när den gör det då faller jag...
Jag vet inte om jag klarar av att hålla ytan en hel dag, jag klarade knappt en och en halv timme. Det handlar egentligen inte om att jag tror att andra förväntar sig att jag ska klara det eller att jag ska vara stark. Inte ens jag förväntar mig det... och ändå så har jag den ytan och faller under. Varje sekund hotar ytan att spricka och när den gör det då faller jag...
ögonblicket...
Jag vet vilket det är... minnet av det är så tydligt. Det ögonblicket som gjorde allt verkligt. Jag visste innan, jag förstod att min mamma var borta. Men det var inte verkligt förrän då. Det var inte verkligt förrän min faster kom, det var inte verkligt förrän pappa sa de orden.
"Hon finns inte mer."
Allt annat är halvt suddigt, men det ögonblicket är klart. Det var då det blev verkligt, det spelar ingen roll att jag redan visste då... det var då det blev verkligt. Det var först när någon sa orden som det blev verkligt...
"Hon finns inte mer."
Allt annat är halvt suddigt, men det ögonblicket är klart. Det var då det blev verkligt, det spelar ingen roll att jag redan visste då... det var då det blev verkligt. Det var först när någon sa orden som det blev verkligt...
.
En del av mammas kläder, från när vi packade upp väskan, ligger i en hög på mitt rum. Jag orkar inte göra något med dem, jag vill inte göra något med dem... de luktar som min mamma...
Jag blir så rastlös här hemma... jag måste göra något så att smärtan inte är så påtaglig, så nära... men jag orkar inte, det finns inget... allt påminner om mamma.
Jag blir så rastlös här hemma... jag måste göra något så att smärtan inte är så påtaglig, så nära... men jag orkar inte, det finns inget... allt påminner om mamma.
allt
Allt är så... så jobbigt och gör så ont.
Varje tanke, varje rörelse, varje andetag.
Varje minne, varje bild, allt från att jag vaknar tills dess att jag somnar.
Allt är så jobbigt och gör så fruktansvärt ont...
hemma
Hemma igen... tillbaka till allt. Det är hemma, jag bor här... men det är inte hemma som det var förut... innan olyckan.
Jag vet inte vem jag är längre... jag vet inte vad jag vill... jag vet bara att allt känns mörkt och kallt, tungt och omöjligt...
Jag vet inte vem jag är längre... jag vet inte vad jag vill... jag vet bara att allt känns mörkt och kallt, tungt och omöjligt...
ville inte...
Jag ville inte gå upp...
Jag ville inte vakna...
Jag ville inte tillbaka till verkligheten, till smärtan och sorgen...
Jag ville inte vakna...
Jag ville inte tillbaka till verkligheten, till smärtan och sorgen...
en yta...
Det känns som om jag har en yta... där jag är starkare än vad jag egentligen är. Som om jag på utsidan kan se normal ut fast jag faller i bitar inom mig, som om jag kan le på utsidan fast jag gråter på insidan...
När det hände bröt jag ihop, jag bara skrek och allt blev suddigt... på många sätt känner jag fortfarande så inom mig även om det inte syns.
Jag vet att ingen förväntar sig att jag ska vara stark, det har inte gått mer än 2 veckor, men för mig känns de som en evighet, som så mycket mer... som om det gått månader, som om jag borde läka fastän såret är så nytt...
När det hände bröt jag ihop, jag bara skrek och allt blev suddigt... på många sätt känner jag fortfarande så inom mig även om det inte syns.
Jag vet att ingen förväntar sig att jag ska vara stark, det har inte gått mer än 2 veckor, men för mig känns de som en evighet, som så mycket mer... som om det gått månader, som om jag borde läka fastän såret är så nytt...
valet...
vi fick välja... vi valde att inte träffa mamma en gång till. Jag sa nej direkt, utan att fundera. Det såg inte ut som mamma och var fruktansvärt jobbigt. Jag väljer hellre att se det som att vi sa hejdå i Zell am See och behålla minnet av mamma som hon såg ut... min vackra mamma.
Mamma
Mamma, min mamma, jag älskar dig...
Livet är så fruktansvärt orättvist...
Livet är så fruktansvärt orättvist...
Jul
Jag bläddrade bland bilder och kom fram till de från julen. Jag kommer aldrig mer få fira jul med mamma, vi kommer aldrig mer att fira jul tillsammans hela familjen.
Varje födelsedag, årsdag, mors dag, högtid... alla de dagarna kommer bara vara påminnelser, kommer aldrig bli desamma, kommer aldrig bara vara bra igen...
Varje födelsedag, årsdag, mors dag, högtid... alla de dagarna kommer bara vara påminnelser, kommer aldrig bli desamma, kommer aldrig bara vara bra igen...
3 km
jag sprang bara kanske 3 km sen tog jag bara helt slut... det fanns ingen energi kvar, ingen kraft. Jag sprang i ett försök att få luft, att kunna andas men jag tror inte att något kan hjälpa mig att andas utan att det gör så ont...
Jag vet att jag måste röra mig, måste komma ut... men jag vet inte om jag vill, jag vill bara sitta och inte göra något men om jag gör det då kommer tankarna, då kommer minnena... det spelar ingen roll vad jag gör, jag kan inte andas.
Jag kan inte andas, det gör så ont...
Jag vet att jag måste röra mig, måste komma ut... men jag vet inte om jag vill, jag vill bara sitta och inte göra något men om jag gör det då kommer tankarna, då kommer minnena... det spelar ingen roll vad jag gör, jag kan inte andas.
Jag kan inte andas, det gör så ont...
,,,
Innan jag ens öppnat ögonen imorse kom det över mig... det var min första tanke och min första känsla... Jag ska försöka springa ute vid klipporna, försöka få luft för jag kan inte andas just nu...
väntan...
Jag har tagit sömnpillret och nu väntar en av de värsta stunderna... den långa väntan på sömnen.
Egentlgen är det inte så lång tid, men det känns väldigt långt när jag ligger där och väntar, när minnena från olyckan är det enda jag ser.
Egentlgen är det inte så lång tid, men det känns väldigt långt när jag ligger där och väntar, när minnena från olyckan är det enda jag ser.
