,
Vi var på bio igen... en stunds flykt. Den var seg, bra gjord men seg... men det spelar ingen roll... det var ändå två timmar som gick. Men så i slutet så började det komma över mig igen... allt.
Men det var inte förrän på väg till affären som det verkligen slog mig.. allt som hänt och paniken. Jag gick där i affären och det kändes som om jag inte skulle få luft, som om något tyngde ner mig...
Allt spelades upp som en film i mitt huvud, som en snabbspolad film från olyckan fram tills när vi gick till kistan i onsdags... som en snabbspolad film där de tunga händelserna gick i slow motion... jag kunde inte få luft, kunde inte tänka...
Men det var inte förrän på väg till affären som det verkligen slog mig.. allt som hänt och paniken. Jag gick där i affären och det kändes som om jag inte skulle få luft, som om något tyngde ner mig...
Allt spelades upp som en film i mitt huvud, som en snabbspolad film från olyckan fram tills när vi gick till kistan i onsdags... som en snabbspolad film där de tunga händelserna gick i slow motion... jag kunde inte få luft, kunde inte tänka...
...
I vissa stunder kan jag nästan andas, nästan fungera... men så plötsligt så går luften bara ur mig. Jag blir bara helt slut och jag orkar ingenting, orkar knappt stå upp ens.
I vissa stunder så ser jag en morgondag, att komma tillbaka till skolan... medan i vissa stunder vet jag inte hur jag ska klara mig tills nästa timme.
I vissa stunder så ser jag en morgondag, att komma tillbaka till skolan... medan i vissa stunder vet jag inte hur jag ska klara mig tills nästa timme.
varför?
Varför får han leva, han som orsakade det?
Varför är min mamma borta för alltid, aldelles för tidigt?
Varför är livet så orättvist?
Hur ska jag klara mig utan min mamma??
Varför är min mamma borta för alltid, aldelles för tidigt?
Varför är livet så orättvist?
Hur ska jag klara mig utan min mamma??
.
Vi gick på klipporna... bara gick där. Inte ens där kan jag andas ordentligt, kanske lite lättare men det gör ändå så ont, så ont att andas... att mamma inte finns med oss.
De från mammas tjejmiddagar, som hon gick i skolan med, hade satt in en annons idag i GP... jag läste den och kunde inte förstå att det var om min mamma.
Det gör så ont att andas, det gör så ont att göra något, så ont att bara vara... det gör så ont att leva utan mamma...
De från mammas tjejmiddagar, som hon gick i skolan med, hade satt in en annons idag i GP... jag läste den och kunde inte förstå att det var om min mamma.
Det gör så ont att andas, det gör så ont att göra något, så ont att bara vara... det gör så ont att leva utan mamma...
faller
Jag bara faller nu... jag orkar inte hålla mig uppe idag. Jag orkar inte med sorgen och smärtan, jag orkar inte att det gör så ont. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna leva ett helt liv utan mamma. Jag vet inte hur jag ska kunna gå från att träffa henne nästan varje dag i hela mitt liv till att aldrig träffa henne igen...
Jag vet inte hur jag ska orka... jag bara faller.
Jag vet inte hur jag ska orka... jag bara faller.
ännu en dag.
Ännu en dag har börjat utan min mammma. Min värld står still men kockan fortsätter ändå att gå på något sätt. Dagarna är evighetslånga... jag har varit uppe en timme med är redan helt slut.
Jag orkar ingenting utan mamma, jag klarar mig inte utan mamma.
Jag orkar ingenting utan mamma, jag klarar mig inte utan mamma.
mamma
Mamma, jag klarar mig inte utan dig...
Jag kan inte klara mig utan min mamma...
Jag kan inte klara mig utan min mamma...
så ont...
Det gör så ont i mig varje sekund av varje minut. Det gör så ont att jag inte kan andas, att jag inte kan se en morgondag.
Det gör så fruktansvärt ont och det går inte över. Det gör så ont..
Det gör så fruktansvärt ont och det går inte över. Det gör så ont..
remind us all of what we used to be
Pictures of you
Pictures of me
Remind us all of what we used to be
Pictures of me
Remind us all of what we used to be
...
De här två veckorna har varit längre än år... det känns som år sen vi låg där i backen och det är bara två veckor sen.
Kaos och smärta är min vardag och min verklighet och jag vet inte hur jag ska klara ett liv utan min mamma. Det är så fruktansvärt overkligt och så fruktansvärt orättvist.
Kaos och smärta är min vardag och min verklighet och jag vet inte hur jag ska klara ett liv utan min mamma. Det är så fruktansvärt overkligt och så fruktansvärt orättvist.
.
Jag gick till klipporna, dit vi gick på sommaren. Dit jag och mamma gick i somras. Jag bara satt där vi suttit så många gånger. Bland klipporna vid havet, dit nästan ingen annan går.
Jag gick till kyrkan med... och tände ett ljus för mamma.
För två veckor sedan satt vi tillsammans, för två veckor sen fanns hon bredvid mig.
Jag gick till kyrkan med... och tände ett ljus för mamma.
För två veckor sedan satt vi tillsammans, för två veckor sen fanns hon bredvid mig.
2 veckor
Två evighetslånga veckor sedan olyckan... samtidigt som jag vill att tiden ska gå vill jag att den ska stanna för ju mer klockan går desto längre kommer jag från min mamma.
För två veckor sen satt hon i solen och var glad. Det känns som en evighet sedan. Som en lång mardröm som jag inte vaknar från. För bara två veckor sedan fanns hon ju där... hon satt i solen och allt var som vanligt.
sömn...
Väntan på sömnen.
Jag undviker den stunden så länge jag kan... den där stunden från det att jag gått och lagt mig tills dess att jag somnar. Under den tiden är alla vackra och vanliga minnen av mamma borta och ersatta med det jag inte vill se. Bilder av olyckan, bilder av sjukhuset, bilder av kistan igår.
Jag undviker den stunden så länge jag kan... den där stunden från det att jag gått och lagt mig tills dess att jag somnar. Under den tiden är alla vackra och vanliga minnen av mamma borta och ersatta med det jag inte vill se. Bilder av olyckan, bilder av sjukhuset, bilder av kistan igår.
En evighet.
En evighet,
En evighet sen olyckan. En evighet sen Österrike. En evighet sen vi gick in till kistan imorse.
Det känns som en vecka, en månad, en evighet sedan vi var hos mamma imorse... jag kan inte beskriva det med ord.
En evighet sen olyckan. En evighet sen Österrike. En evighet sen vi gick in till kistan imorse.
Det känns som en vecka, en månad, en evighet sedan vi var hos mamma imorse... jag kan inte beskriva det med ord.
.
Den här dagen var en av de värsta sedan olyckan... inte bara att träffa mamma en sista gång utan också att så mycket skett under två veckor. Jag var förberedd på att hon skulle se annorlunda ut... men inget kunde förberett mig på det här.
Jag såg det i samma sekund som vi klev in där. Innan vi nådde kistan... att något var fel, att hon såg annorlunda ut. Jag vet det, jag förstår det men jag kan inte acceptera att det var hon.
Jag väljer att se sjukhuset i Zell am See som sista gången jag såg min mamma. Då hon låg där efter olyckan men ändå såg ut som min mamma. Hon kändes inte som mamma, luktade inte som mamma men såg åtminstone ut som mamma.
Jag såg det i samma sekund som vi klev in där. Innan vi nådde kistan... att något var fel, att hon såg annorlunda ut. Jag vet det, jag förstår det men jag kan inte acceptera att det var hon.
Jag väljer att se sjukhuset i Zell am See som sista gången jag såg min mamma. Då hon låg där efter olyckan men ändå såg ut som min mamma. Hon kändes inte som mamma, luktade inte som mamma men såg åtminstone ut som mamma.
förstår inte...
Jag kan inte förstå, trots att massa timmar gått, att det var min älskade mamma... min varma, älskade mamma som låg i den kistan idag.
Jag vill inte acceptera, jag kan inte acceptera... att min älskade mamma är borta.
Lysekil...
Vi är i Lysekil nu... vi behövde komma bort.
Jag kan inte förstå att det som hänt har hänt lika lite som jag kan förstå att det var min mamma som låg i den kistan idag. Jag kunde se att det var hon, men det såg ändå inte ut som hon.
Det var som sagt ett avslut, men det är ingen bild jag vill behålla i mitt huvud.
Varför är livet så orättvist? Hon hade ju så mycket kvar... Vi hade så mycket kvar tillsammans.
Jag kan inte förstå att det som hänt har hänt lika lite som jag kan förstå att det var min mamma som låg i den kistan idag. Jag kunde se att det var hon, men det såg ändå inte ut som hon.
Det var som sagt ett avslut, men det är ingen bild jag vill behålla i mitt huvud.
Varför är livet så orättvist? Hon hade ju så mycket kvar... Vi hade så mycket kvar tillsammans.
mamma
Det var värre... så många, många gånger värre än vad jag kunnat föreställa mig, än vad de förvarnat om.
Jag förstod att hon inte skulle se ut som vanligt eller som på sjukhuset i Zell am See... men det här... det var så overkligt, så hemskt. Det såg inte ut som, kändes inte som mamma.
Jag vet att det var hon som låg där och jag älskar henne så högt... men det såg inte ut som min mamma, min älskade mamma.
Det här var bara något avslut och sista gången jag verkligen såg min mamma var på sjukhuset efter olyckan... det här var något annat.
Jag var bara inne en kort stund... det var inte den bilden jag vill ha av min mamma, det är inte den bilden jag kommer ha... men jag klarade bara av att att stå där några minuter....
Mamma, jag älskar dig och du kommer alltid finnas med mig.
Jag förstod att hon inte skulle se ut som vanligt eller som på sjukhuset i Zell am See... men det här... det var så overkligt, så hemskt. Det såg inte ut som, kändes inte som mamma.
Jag vet att det var hon som låg där och jag älskar henne så högt... men det såg inte ut som min mamma, min älskade mamma.
Det här var bara något avslut och sista gången jag verkligen såg min mamma var på sjukhuset efter olyckan... det här var något annat.
Jag var bara inne en kort stund... det var inte den bilden jag vill ha av min mamma, det är inte den bilden jag kommer ha... men jag klarade bara av att att stå där några minuter....
Mamma, jag älskar dig och du kommer alltid finnas med mig.
Dödsanonsen
I dag kom vår annons in i GP tillsammans med min mormors och min mosters och de två från mammas nya ocgh gamla jobb... 4 annonser om mamma....
i dag.
Om mindre än en timme ska vi träffa henne för sista gången. Det gör så ont och är så stort att det kväver mig...
Älskade Mamma, hur kan det du som ligger där?
Älskade Mamma, hur kan det du som ligger där?
nu
Nu... nu är den värsta tiden på dagen.
De andra har gått och lagt sig och jag är ensam. Ensam med minnen och bilder, ensam med vetskapen att mamma inte finns längre.
Men om jag somnar nu så kommer imorgon fortare och jag vet att jag kommer falla så djupt imorn. Alla säger att hon alltid kommer finnas med mig och det är säkert sant. Det är sant. Men det gör ingen skillnad nu för nu finns bara vetskapen om att min mamma inte finns vid mig.
Att hon inte finns där när jag somnar, inte finns där när jag vaknar.
Livet är så orättvist.
De andra har gått och lagt sig och jag är ensam. Ensam med minnen och bilder, ensam med vetskapen att mamma inte finns längre.
Men om jag somnar nu så kommer imorgon fortare och jag vet att jag kommer falla så djupt imorn. Alla säger att hon alltid kommer finnas med mig och det är säkert sant. Det är sant. Men det gör ingen skillnad nu för nu finns bara vetskapen om att min mamma inte finns vid mig.
Att hon inte finns där när jag somnar, inte finns där när jag vaknar.
Livet är så orättvist.
...
Jag är rädd för att gå och lägga mig idag. Jag är rädd för att somna. Jag är rädd för att morgondagen ska komma fortare. Jag är rädd för att jag vet imorgon är sista gången jag ser min mamma någonsin.
Även om det inte känns eller luktar som min mamma... så ser det ändå ut som min mamma och det är sista gången jag ser henne. Jag har sett henne nästan varje dag av mitt liv och imorgon så är det sista gången jag ser henne. Efter imorgon så kommer jag bara se min mamma på bilder och i minnen.
Jag vill inte att imorgon ska komma... bilder och minnen är inte min mamma. Jag kan inte vara nära bilder och minnen, jag behöver min mamma på riktigt...
Hur ska jag kunna leva mitt liv med bara minnen och bilder? Utan min mamma, min älskade mamma...
Även om det inte känns eller luktar som min mamma... så ser det ändå ut som min mamma och det är sista gången jag ser henne. Jag har sett henne nästan varje dag av mitt liv och imorgon så är det sista gången jag ser henne. Efter imorgon så kommer jag bara se min mamma på bilder och i minnen.
Jag vill inte att imorgon ska komma... bilder och minnen är inte min mamma. Jag kan inte vara nära bilder och minnen, jag behöver min mamma på riktigt...
Hur ska jag kunna leva mitt liv med bara minnen och bilder? Utan min mamma, min älskade mamma...
en sekund...
På en sekund, mindre än en sekund, slogs hela min värld i spillror...
Mindre än en enda liten sekund, en enda sväng.
En sekund tidigare, en sekund senare så hade hans vansinnesfärd kanske inte tagit mamma ifrån oss.
Det finns så många om, så många hur och framför allt så många varför. Så mycket som vi aldrig kommer få svar på. Så många frågor som jag kommer leva resten av mitt liv med, som jag kommer bära med mig varje dag.
Jag hatar honom mer än jag kan beskriva, ett hat som är nästan lika svart som min sorg... och jag önskar, jag önskar, att han hade dött istället.
Mindre än en enda liten sekund, en enda sväng.
En sekund tidigare, en sekund senare så hade hans vansinnesfärd kanske inte tagit mamma ifrån oss.
Det finns så många om, så många hur och framför allt så många varför. Så mycket som vi aldrig kommer få svar på. Så många frågor som jag kommer leva resten av mitt liv med, som jag kommer bära med mig varje dag.
Jag hatar honom mer än jag kan beskriva, ett hat som är nästan lika svart som min sorg... och jag önskar, jag önskar, att han hade dött istället.
vill inte...
Jag vill inte leva i det här mörkret.
Jag vill inte leva i den här kylan.
Jag vill inte leva i tomheten.
Jag vill inte leva utan min mamma.
Jag vill inte falla mer.
Jag vill hitta något att hålla fast vid.
Jag vill bara att det ska vara en mardröm.
Jag vill vakna...
varför? det var ju hans fel...
VARFÖR?!
Jag vill inte leva i den här kylan.
Jag vill inte leva i tomheten.
Jag vill inte leva utan min mamma.
Jag vill inte falla mer.
Jag vill hitta något att hålla fast vid.
Jag vill bara att det ska vara en mardröm.
Jag vill vakna...
varför? det var ju hans fel...
VARFÖR?!
mörkt
Det är så mörkt idag... så mörkt och kallt och tomt. Jag ser inget hopp, inget ljus...
Jag kan inte andas... det gör så fruktansvärt ont idag.
Och imorgon ska vi träffa henne... imorgon kl. 9 ska jag träffa min mamma för sista gången. Jag vet att det kommer inte vara min mamma, inte kännas som min mamma, inte lukta som min mamma.
Men hon kommer ligga där och det kommer vara så uppenbart... så verkligt... att min mamma inte finns längre.
VARFÖR?!
Jag kan inte andas... det gör så fruktansvärt ont idag.
Och imorgon ska vi träffa henne... imorgon kl. 9 ska jag träffa min mamma för sista gången. Jag vet att det kommer inte vara min mamma, inte kännas som min mamma, inte lukta som min mamma.
Men hon kommer ligga där och det kommer vara så uppenbart... så verkligt... att min mamma inte finns längre.
VARFÖR?!
hur?
Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna leva ett helt liv utan min mamma?
Hur?
...
Sömnen, flykten... jag förstår att jag måste sova och att det innebär att komma undan några timmar.
Men under dagarna är mina bilder och minnen av mamma framför allt av sånt som vi gjort och vardagssaker och det som gör så ont att jag inte kan andas är att vi aldrig kommer göra det igen, att hon aldrig kommer finnas där för de vardagssakerna och för alla de upplevelser som väntar.
När jag ska sova är alla de bilderna ersatta av bilder från olyckan... jag ligger där och allt jag kan se är bilder från olyckan...
Men under dagarna är mina bilder och minnen av mamma framför allt av sånt som vi gjort och vardagssaker och det som gör så ont att jag inte kan andas är att vi aldrig kommer göra det igen, att hon aldrig kommer finnas där för de vardagssakerna och för alla de upplevelser som väntar.
När jag ska sova är alla de bilderna ersatta av bilder från olyckan... jag ligger där och allt jag kan se är bilder från olyckan...
sömn
Jag är trött... men jag vet att jag inte kan sova. Jag ligger där tills sömnpillret gör att jag somnar... det spelar ingen roll om jag är trött... det går inte att somna...
Would you know my name if I saw you in heaven?
Would it be the same if I saw you in heaven?
Would you know my name if I saw you in heaven?
Would it be the same if I saw you in heaven?
en stund...
Vi var på bio... en stunds flykt från det kaos och den smärta som är min vardag och min veklighet.
Sedan kommer man hem igen... till verkligheten och allt sköljer över mig. Jag vet inte, jag kan inte se, hur jag ska ta mig igenom det här.
Innan har jag alltid tyckt att morgonen var värst... men de senaste dagarna har det varit stunden innan jag somnar... stunden då de andra somnat och jag är ensam. Ensam och liten... jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så liten igen som jag gör nu.
Sedan kommer man hem igen... till verkligheten och allt sköljer över mig. Jag vet inte, jag kan inte se, hur jag ska ta mig igenom det här.
Innan har jag alltid tyckt att morgonen var värst... men de senaste dagarna har det varit stunden innan jag somnar... stunden då de andra somnat och jag är ensam. Ensam och liten... jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så liten igen som jag gör nu.
Mamma
Plötsligt en dag något
oväntat sker
Och livet blir aldrig
detsamma mer
Alltid älskad,
aldrig glömd
På onsdag kommer dödsannonsen att komma i GP
tungt
Det var så tungt, så tungt... att planera mammas begravning... min mammas begravning.
Vi bestämde dock att vi skulle träffa mamma på onsdag morgon eftersom det hade blivigt så stressigt på tisdag. Jag kan bara inte förstå det, jag vill bara inte förstå det...
Jag vill att min mamma ska sitta bredvid mig... jag vill att min mamma ska vara nära mig... jag vill planera min student med min mamma, inte planera hennes begravning....
Vi bestämde dock att vi skulle träffa mamma på onsdag morgon eftersom det hade blivigt så stressigt på tisdag. Jag kan bara inte förstå det, jag vill bara inte förstå det...
Jag vill att min mamma ska sitta bredvid mig... jag vill att min mamma ska vara nära mig... jag vill planera min student med min mamma, inte planera hennes begravning....
alltid
Mamma, älskade mamma, hur ska vi klara oss?
Du har ju alltid funnits där... du skulle ju alltid finnas där...
Vi älskar dig.
Du har ju alltid funnits där... du skulle ju alltid finnas där...
Vi älskar dig.
overkligt.
Vi ska till begravningsbyrån snart.... bara att skriva det känns overkligt och att det är om mamma, min mamma, känns så avlägset.
Vi ska bestämma vad som ska stå i annonsen. Men vi har bestämt att vi ska träffa henne imorgon istället för att vi inte orkar mer på en dag.
Men nu vet vi var hon är, att hon är här i Mölnlycke.
.
Jag kunde knappt sova igår heller.. så fort jag blundade fanns bilderna av mamma. Av saker vi gjort men också av mamma i backen som hon låg när jag kom ner efter olyckan,,,
Det brukar ta några sekunder när jag vaknar innnan jag inser vad som hänt... men idag fanns smärtan där från samma sekund som jag öppnade ögonen...
mamma... jag älskar dig.
Det brukar ta några sekunder när jag vaknar innnan jag inser vad som hänt... men idag fanns smärtan där från samma sekund som jag öppnade ögonen...
mamma... jag älskar dig.
...
Jag förstår inte hur dagarna går... hur tiden och världen fortsätter utan mamma.
Det gör så ont just nu... och samtidigt som sömnen är en flykt så är det också ett steg mot morgonen, ingen tid på dagen är så jobbig som morgonen, när ännu en dag måste börja utan mamma...
Jag vill inte falla mer, jag vill finna något att hålla fast vid... jag vill ta mig ur mörkret. Men jag kan inte... jag kan bara inte.
Varför är livet så orättvist? Det var ju inte hennes fel... hon åkte ju så försiktigt... varför??
Det gör så ont just nu... och samtidigt som sömnen är en flykt så är det också ett steg mot morgonen, ingen tid på dagen är så jobbig som morgonen, när ännu en dag måste börja utan mamma...
Jag vill inte falla mer, jag vill finna något att hålla fast vid... jag vill ta mig ur mörkret. Men jag kan inte... jag kan bara inte.
Varför är livet så orättvist? Det var ju inte hennes fel... hon åkte ju så försiktigt... varför??
så orättvist...
Älskade mamma... livet är så orättvist. Så fruktansvärt, fruktansvärt orättvist...
var?
Allt är så förvirrat... vi vet ingenting.
Mamma ska vara i Sverige, men vi har inte hört något... vi vet inte vart... vi vet inte vad som händer... vi vet ingenting...
Min älskade mamma... jag vet inte ens var hon är....
Mamma ska vara i Sverige, men vi har inte hört något... vi vet inte vart... vi vet inte vad som händer... vi vet ingenting...
Min älskade mamma... jag vet inte ens var hon är....
olika...
Jag vet att lika olika som människor reagerar i den kris som jag och min familj befinner oss i, den sorg som vi lever med varje dag, timme och minut... lika olika som jag reagerar från stund till stund...
lika olika reagerar omvärlden.
Men jag vill att ni ska veta att det betyder mycket ni som har tagit kontakt och ni som hälsat... jag behöver människor omkring mig, jag behöver prata... så det betyder jättemycket att så många har ringt, sms:at, hälsat och kommenterat här på min blogg... och för er som vill så finns min msn om ni klickar på profilbilden till höger.
lika olika reagerar omvärlden.
Men jag vill att ni ska veta att det betyder mycket ni som har tagit kontakt och ni som hälsat... jag behöver människor omkring mig, jag behöver prata... så det betyder jättemycket att så många har ringt, sms:at, hälsat och kommenterat här på min blogg... och för er som vill så finns min msn om ni klickar på profilbilden till höger.
...
Det är så konstigt... hur jag kan vara lugn, tom men lugn, vissa stunder medan andra klararjag inte av att fungera... ibland är smärtan i bröstet så mörk och så djup att den kväver mig, att det känns som den ska explodera.
Jag kan inte förstå det... att en smärta kan vara så djup, så mörk, så kall och så kvävande... att något kan göra så ont, det är inte en vanlig fysisk smärta och ändå gör det så ont i hela kroppen, så ont i magen att jag inte kan andas...
Det är som att falla i en grop, utan botten, där allt är mörkt och kallt... helt plötsligt får man grepp om en kant och tror att man ska kunna börja ta sig ur... men så lossnar det och så faller man tillbaka i det mörka.. tillbaka i det kalla....
mamma, jag älskar dig så...
Jag kan inte förstå det... att en smärta kan vara så djup, så mörk, så kall och så kvävande... att något kan göra så ont, det är inte en vanlig fysisk smärta och ändå gör det så ont i hela kroppen, så ont i magen att jag inte kan andas...
Det är som att falla i en grop, utan botten, där allt är mörkt och kallt... helt plötsligt får man grepp om en kant och tror att man ska kunna börja ta sig ur... men så lossnar det och så faller man tillbaka i det mörka.. tillbaka i det kalla....
mamma, jag älskar dig så...
imorgon...
imorgon kommer dagen jag fasar för... dagen då vi ska se mamma, min älskade mamma, för kanske sista gången... dagen så jag faller igen, faller utan botten...
orkar inte...
jag vaknade nu... och jag orkar inte ens ta mig upp... gårdagen tömde mig på krafter...
Jag kan inte se hur jag ska kunna klara skolan med alla människor runt om mig hela tiden... jag kan inte se hur jag ska klara hela livet utan mamma....
Jag kan inte se hur jag ska kunna klara skolan med alla människor runt om mig hela tiden... jag kan inte se hur jag ska klara hela livet utan mamma....
aldrig mer...
Bläddrade bland mina mina bilder och hittade den här... sedan kom det över mig att vi kommer aldrig sitta så igen... någonsin.
just nu så... jag tror faktiskt inte att jag kan ta mig igenom det här och komma ut på andra sidan som en hel fungerande person.
just nu så... jag tror faktiskt inte att jag kan ta mig igenom det här och komma ut på andra sidan som en hel fungerande person.
.
Jag förstår det inte... jag tror att hon ska kliva in genom dörren vilken sekund som helst... att hon ska stå där som vanligt.
Jag kan inte inse att hon är borta... jag kan inte förstå det och jag vet inte om jag vill förstå det.
Jag kan inte inse att hon är borta... jag kan inte förstå det och jag vet inte om jag vill förstå det.
mötet med alla...
vi har varit och träffat alla nu, de som var med på bussen... det kändes bra, eller inte bra för inget känns bra...
i början var det så jobbigt att det kändes som om jag skulle kvävas, gå under. När alla kom var det så uppenbart att min mamma inte finns längre.
Men efter vi visade bildspelet som jag och Sandra gjort så kändes det bättre. Först bara grät jag... grät tills tårarna tog slut. Men det är konstigt att vissa stunder klarar man av att sitta och prata normalt... som om inget hänt... och sekunden efter så faller man.
i början var det så jobbigt att det kändes som om jag skulle kvävas, gå under. När alla kom var det så uppenbart att min mamma inte finns längre.
Men efter vi visade bildspelet som jag och Sandra gjort så kändes det bättre. Först bara grät jag... grät tills tårarna tog slut. Men det är konstigt att vissa stunder klarar man av att sitta och prata normalt... som om inget hänt... och sekunden efter så faller man.
plötsligt...
plötsligt kommer det över igen... jag får aldrig mer träffa min mamma...
jag borde sagt oftare hur mycket jag älskade henne....
varför?
jag borde sagt oftare hur mycket jag älskade henne....
varför?
jag älskar dig...
jag borde ha sagt oftare hur mycket jag älskade henne och hur mycket hon betydde för mig...
alla säger att hon visste.... hon visste... men jag borde ändå ha sagt det. Det är en sak att veta det och en annan att höra det. Jag borde sagt det varje dag...
Mamma, jag älskar dig av hela mitt hjärta...
alla säger att hon visste.... hon visste... men jag borde ändå ha sagt det. Det är en sak att veta det och en annan att höra det. Jag borde sagt det varje dag...
Mamma, jag älskar dig av hela mitt hjärta...
det går inte...
jag gick ner och tinade lite mat och sedan upp igen... det är vad jag orkar göra innan jag måste sätta mig... jag är så totalt tömd på all energi och så oerhört tömd på allt utom smärtan som trycker inom mig, gör att jag inte kan andas och hotar att explodera vilken sekund som helst.
Jag kan inte förstå att det finns människor som tar sig igenom sånt här och kommer ut som männsikor på andra sidan... alla säger att jag kommer att bli en av dem men jag kan inte se det. Jag kan inte se mig själv, kan inte föreställa mig själv, som en vanlig fungerande människa... som en som ha mer inom sig än tomhet och kyla....
utan mamma kan jag inte vara en av dem... inte utan min mamma.
Utan min älskade pappa och syster och det underbara stöd jag fått av mina vänner och människor i min närhet hade jag nog inte klarat att ta mig upp på morgonen...
Jag kan inte förstå att det finns människor som tar sig igenom sånt här och kommer ut som männsikor på andra sidan... alla säger att jag kommer att bli en av dem men jag kan inte se det. Jag kan inte se mig själv, kan inte föreställa mig själv, som en vanlig fungerande människa... som en som ha mer inom sig än tomhet och kyla....
utan mamma kan jag inte vara en av dem... inte utan min mamma.
Utan min älskade pappa och syster och det underbara stöd jag fått av mina vänner och människor i min närhet hade jag nog inte klarat att ta mig upp på morgonen...
skatås
om några timmar ska vi träffa alla de som var med nere där det hände... eller de som var med på vår buss.
Jag tror att det är bra, både för oss och för dem... men ändå känns det tungt... och det kommer att bli värre...
Jag har inga tårar, inga känslor idag... igår kunde jag nästan se famåt och nu är allt bara svart... bara en undran om hur man ska ta sig till morgondagen... eller ens till nästa timme.
Jag tror att det är bra, både för oss och för dem... men ändå känns det tungt... och det kommer att bli värre...
Jag har inga tårar, inga känslor idag... igår kunde jag nästan se famåt och nu är allt bara svart... bara en undran om hur man ska ta sig till morgondagen... eller ens till nästa timme.
.
På en hundradels sekund slogs min värld i spillror...
Mamma, jag älskar dig och du finns alltid med mig
Mamma, jag älskar dig och du finns alltid med mig
...
Jag grät mig själv till söms igår... eller jag grät tills att sömntabletten gjorde att jag somnade.
Så fort jag blundade såg jag bilder av saker vi gjort... men framför allt såg jag bilden av min mamma där hon låg i backen efter olyckan...
Nu däremot känner jag mig så tom... och allt käns så mörkt och hopplöst. I går då jag en morgondag, ett återvändande till skolan. Men idag ser jag ingenting, som om ett kallt svart mörker omslutit mig.
Jag vill bara hålla henne och vara nära henne... jag vill bara vara liten igen och krypa upp i hennes knä....
Hon skulle ju alltid finnas där, hon hade ju så mycket kvar...
då vet jag...
Inget någon gör kan få mig att må sämre, inget... men det sårade mig ändå att en kille som jag trodde var min vän, jag trodde verkligen det, inte hörde av sig.
Jag begär inte att alla ska höra av sig, absolut inte, även om det betyder väldigt mycket när ni gör det. Men jag trodde att en som jag umgåtts med under gymnasietiden och som jag ansåg vara min vän skulle höra av sig... bara beklaga... vad som helst.
Han hörde av sig, men det tog lång tid och det var inte självmant... Men nu vet jag var vi står.
Men till alla er som hört av er och hör av er oavsett er relation till mig ska veta att det betyder oerhört mycket och utan min familj och er så hade jag nog aldrig, aldrig kunnat komma igenom dagarna...
Jag begär inte att alla ska höra av sig, absolut inte, även om det betyder väldigt mycket när ni gör det. Men jag trodde att en som jag umgåtts med under gymnasietiden och som jag ansåg vara min vän skulle höra av sig... bara beklaga... vad som helst.
Han hörde av sig, men det tog lång tid och det var inte självmant... Men nu vet jag var vi står.
Men till alla er som hört av er och hör av er oavsett er relation till mig ska veta att det betyder oerhört mycket och utan min familj och er så hade jag nog aldrig, aldrig kunnat komma igenom dagarna...
...
bara att prata om begravningen gör att jag tappar greppet...
hur kan det vara meningen att man ska begrava sin 44-åriga mamma när man är 18?
hur kan det vara meningen att man ska begrava sin 44-åriga mamma när man är 18?
tillbaka
Jag pratade med skolan nu... eller med Eva.
Jag kommer antagligen komma ner någon gång i v. 10.... och preliminärt komma tillbaka i början eller mitten av v.11... men just nu är det timme för timme... men det är något att jobba mot...
smärtan och tomheten kommer finnas där länge, länge... kanske alltid... men någon gång måste jag väl tillbaka...
Jag kommer antagligen komma ner någon gång i v. 10.... och preliminärt komma tillbaka i början eller mitten av v.11... men just nu är det timme för timme... men det är något att jobba mot...
smärtan och tomheten kommer finnas där länge, länge... kanske alltid... men någon gång måste jag väl tillbaka...
hur?
hur ska jag kunna gå vidare? hur ska det kunna bli vardag igen? hur ska jag kunna leva utan mamma?
jag kan inte ens förstå att hon är borta föralltid... och sen slår det mig igen och så faller jag.
jag kan inte ens förstå att hon är borta föralltid... och sen slår det mig igen och så faller jag.
tom
smärtan och tomheten... den slår mig hela tiden.
Mamma kommer hem nu när som helst... kanske är hon redan det. Begravningsbyrån tyckte inte att vi skulle vara där eftersom det kanske bara är en skåpbil och en plåtkista.
Jag vill så gärna gråta som jag grät då... för några dagar sen, för en evighet sen. Men det är tomt, tomt på allt utom sorgen och smärtan som är så djup och så mörk att den förgör mig.
Jag vill att han ska vara död, jag vill att han ska vara död.
VARFÖR??
Mamma kommer hem nu när som helst... kanske är hon redan det. Begravningsbyrån tyckte inte att vi skulle vara där eftersom det kanske bara är en skåpbil och en plåtkista.
Jag vill så gärna gråta som jag grät då... för några dagar sen, för en evighet sen. Men det är tomt, tomt på allt utom sorgen och smärtan som är så djup och så mörk att den förgör mig.
Jag vill att han ska vara död, jag vill att han ska vara död.
VARFÖR??
.
jag var på jobbet... vi var tvugna att äta något, hunger existerar ju inte, och jag ville prata med Johanna... och det kändes så konstigt... så vanligt för där kan inget stanna upp...
Vi packade upp mammas väska i dag och det gjorde så ont... alla saker och lukter och minnen. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare, jag ser bara mörker... ett nattsvart mörker.
Det är en smärta som man inte kan beskriva, som man inte kan föreställa sig... det gör mig så ont att veta att jag aldrig mer kommer prata med min mamma, krama min mamma, bara träffa henne på riktigt... jag vet inte ens vem jag är utan min mamma.
Vi packade upp mammas väska i dag och det gjorde så ont... alla saker och lukter och minnen. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare, jag ser bara mörker... ett nattsvart mörker.
Det är en smärta som man inte kan beskriva, som man inte kan föreställa sig... det gör mig så ont att veta att jag aldrig mer kommer prata med min mamma, krama min mamma, bara träffa henne på riktigt... jag vet inte ens vem jag är utan min mamma.
alltid...
mamma vi kommer alltid älska dig
livet är så orättvist...
livet är så orättvist...
varför
Pappa är inte hemma och Sandra sover och jag känner mig så tom och så ensam och så liten.
Bara tanken på att vakna med den här tomheten gör att jag blir rädd att sova, rädd att vakna så här tom och liten...
Min syster skriver långa och väl valda inlägg ( http://two.bilddagboken.se/) men jag kan inte få ihop mer än små kort inlägg... tankarna är så många och jag kan inte tänka efter.... bara skriva det som faller mig in... det känns som jag skriver samma sak om och om igen och kan inte förstå varför någon orkar läsa det.
Men det är så mycket jag inte förstår och i jämförelse så verkar det så försumbart...jag förstår varför livet är så fruktansvärt orättvist, varför mamma inte fick mer än 44 år, varför vi tvingas leva ett liv utan henne... varför hon dog och inte tysken, som sitter på ett sjukhus...
VARFÖR? sånt här händer andra, de man inte känner... man läser det i tidningen och tänker vad hemskt och bläddrar vidare... VARFÖR MAMMA??
tack
Ni ska veta att det betyder oerhört mycket för mig att så många hört av sig oavsett vilken relation ni har till mig...
och det känns väldigt skönt att veta att hur mörkt och tomt det än är så finns det så många som stöttar mig och som stöttar min familj.
tack
och det känns väldigt skönt att veta att hur mörkt och tomt det än är så finns det så många som stöttar mig och som stöttar min familj.
tack
mörker...
Kände mig lugn... oerhört tom, men lugn... sedan gick jag förbi blommorna, tidningarna och väskorna och sedan brast det igen...
det gör så ont, så fruktansvärt ont... det kommer över mig om och om igen... att hon inte finns mer.
Jag önskar att jag hade kunnat tro på något efter döden... men det logiska i mig tar emot... jag har ju alltid trott att det bara är över, bara slut... men hur ska jag kunna tro att min mamma bara finns i minnen nu? att det inte finns något efter? att jag aldrig mer träffar henne?
Jag ser bara mörker... jag somnar varje kväll med vetskapen om att det kommer göra lika ont imorgon... den där tryckande, kvävande smärtan kommer inte att försvinna...
en ängel...
En ängel flög förbi,
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende
på vår jord...
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende
på vår jord...
på måndag...
På måndag får vi se henne... jag vet inte om det är sista gången men det är det kanske... Det kommer se ut som min mamma, precis som i Zell am See, men det kommer inte kännas eller lukta som min mamma... hon kommer ligga där, men ändå är det inte hon.
Det går inte att beskriva i annat än en osammanhängande röra... hela mitt liv är en osammanhängande röra... imorn är det två veckor tills vi tvingas begrava henne...
hur kan livet vara så orättvist??
Det går inte att beskriva i annat än en osammanhängande röra... hela mitt liv är en osammanhängande röra... imorn är det två veckor tills vi tvingas begrava henne...
hur kan livet vara så orättvist??
i dag
I dag har varit en av de tyngre dagarna... en vecka som känns som en evighet... ett samtal där vi fick veta dödsorsaken... planeringen av begravningen...
Jag bröt ihop vid 14.30... när det närmade sig den tid då jag sa hejdå till mamma sista gången... pappa var på begravningsbyrån och Sandra i stan och jag var ensam och så kom det klockslaget....
Jag bara föll, jag bara skrek... jag bara la ansiktet i väskan med mammas kläder, som vi inte packade upp, och bara grät... och allt luktade som min mamma...
Jag faller och det finns ingen botten.... varför min mamma??
Jag bröt ihop vid 14.30... när det närmade sig den tid då jag sa hejdå till mamma sista gången... pappa var på begravningsbyrån och Sandra i stan och jag var ensam och så kom det klockslaget....
Jag bara föll, jag bara skrek... jag bara la ansiktet i väskan med mammas kläder, som vi inte packade upp, och bara grät... och allt luktade som min mamma...
Jag faller och det finns ingen botten.... varför min mamma??
14.35...
2008-02-14 14.35
Det är en vecka sen nu och det är också den sista gången jag såg min mamma i livet.... den sista gången jag pratade med henne.
Hon satt i solen på restaurangen och jag åkte med PG och Malin och vi ropade hejdå.... om jag hade vetat att det var sista gången jag ropade hejdå till min mamma... sista gången jag såg henne i livet... sista gången jag pratade med henne....
14.35 sen åkte jag.... 14.35 sen träffade jag aldrig mer min mamma... 14.35 hörde jag hennes röst för sista gången, satt jag bredvid henne för sista gången, pratade jag med henne för sista gången....
jag sa hejdå som vanligt och en timme senare fanns hon inte mer....
Det gör så ont... jag går under... jag kan inte andas... hur ska jag kunna leva utan mamma???????
Det är en vecka sen nu och det är också den sista gången jag såg min mamma i livet.... den sista gången jag pratade med henne.
Hon satt i solen på restaurangen och jag åkte med PG och Malin och vi ropade hejdå.... om jag hade vetat att det var sista gången jag ropade hejdå till min mamma... sista gången jag såg henne i livet... sista gången jag pratade med henne....
14.35 sen åkte jag.... 14.35 sen träffade jag aldrig mer min mamma... 14.35 hörde jag hennes röst för sista gången, satt jag bredvid henne för sista gången, pratade jag med henne för sista gången....
jag sa hejdå som vanligt och en timme senare fanns hon inte mer....
Det gör så ont... jag går under... jag kan inte andas... hur ska jag kunna leva utan mamma???????
.
Det är så oerhört ofattbart att för bara en vecka sen så satt jag bredvid min mamma på en restaurang... Hon satt där i solen och allt var bra....
Hur kan världen slås i spillror på mindre än en sekund?
Hur kan världen slås i spillror på mindre än en sekund?
så ont...
det gör så ont... jag kan inte andas...
om lite mer än 2 timmar är det en vecka....
det gör så ont, så ont , så ont....
om lite mer än 2 timmar är det en vecka....
det gör så ont, så ont , så ont....
en vecka...
Det är så tungt idag.... en vecka, en evighet.
Det är så konstigt... man går från att räkna minuter, till timmar, till dagar, till veckor...
Jag har redan bestämt vad jag ska ha på begvravningen... det låter konstigt, men jag bara visste och det fanns inga alternativ.
Jag vill gråta som jag grät i början... jag vill så gärna. Men jag kan inte gråta så, de tårarna finns inte... jag är bara tom och så gör det så fruktansvärt ont att jag inte kan andas.
EN VECKA, EN EVIGHET.
Det är så konstigt... man går från att räkna minuter, till timmar, till dagar, till veckor...
Jag har redan bestämt vad jag ska ha på begvravningen... det låter konstigt, men jag bara visste och det fanns inga alternativ.
Jag vill gråta som jag grät i början... jag vill så gärna. Men jag kan inte gråta så, de tårarna finns inte... jag är bara tom och så gör det så fruktansvärt ont att jag inte kan andas.
EN VECKA, EN EVIGHET.
dödsorsaken
jag vet dödsoraken nu... men snälla, fråga mig inte.
En del av er kommer jag eller vi berätta för och för er andra så kommer jag att skriva det här så fort jag vet exakt... jag vill inte ha några fel.
snälla, fråga mig inte här...
En del av er kommer jag eller vi berätta för och för er andra så kommer jag att skriva det här så fort jag vet exakt... jag vill inte ha några fel.
snälla, fråga mig inte här...
tänk om...
Jag vetat för en vecka sedan att den frukosten jag åt var den sista min mamma skulle göra åt mig, jag skulle äta med henne... Eller när jag satt bredvid henne i bussen på väg till backen att vi skulle aldrig åka tillbaka tillsammans... att hon bara hade 5½ timme kvar... om jag hade vetat....
min mamma, min mamma...
min mamma, min mamma...
om man hade vetat...
Tänk om jag hade vetat för en vecka sen vad som skulle hända 16 timmar senare... tänk om jag hade vetat att vi skulle tvingas gå igenom allt det här.
När jag körde hem och vi pratade om boendet slog det oss hur overkligt det är att vi ens har det samtalet... hur overklig hela denna fruktansvärda situationen är...
En annan sak som kom upp var min morfar... det fanns inga alternativ i den frågan. Jag kommer att träffa honom på begravningen, men sedan vill jag inte ha någonting med honom att göra.
Jag älskar dig mamma, alltid.
När jag körde hem och vi pratade om boendet slog det oss hur overkligt det är att vi ens har det samtalet... hur overklig hela denna fruktansvärda situationen är...
En annan sak som kom upp var min morfar... det fanns inga alternativ i den frågan. Jag kommer att träffa honom på begravningen, men sedan vill jag inte ha någonting med honom att göra.
Jag älskar dig mamma, alltid.
...
Jag är så trött på ett konstigt sätt... inte att jag vill sova, bara trött inom mig... och det känns så tungt att veta att det blir inte lättare imorgon... och det känns så tungt att falla åter igen...
mardröm
Det känns som om jag lever i en mardröm och jag kan inte vakna... jag vill, men jag kan inte.
Det känns så overkligt att människor går runt som vanligt när min värld står still... En del av mig önskar att dagen ska vara över så jag får sova men en annan del önskar att jag inte ska somna så att jag slipper vakna i det tomma, mörka, kalla vakumet som jag lever i nu...
Det känns så overkligt att människor går runt som vanligt när min värld står still... En del av mig önskar att dagen ska vara över så jag får sova men en annan del önskar att jag inte ska somna så att jag slipper vakna i det tomma, mörka, kalla vakumet som jag lever i nu...
...
Går livet verkligen vidare? Fortsätter allt utan min mamma? Kommer jag någonsin att kunna le igen utan att känna en skuld någonstans inom mig, över att jag kan le när min mamma inte finns och min mamma inte upplever det.
Jag köpte en balklänning idag... planen var att jag och mamma skulle gjort det tillsammans idag. Jag ville inte göra det egentligen men alla sa till mig att jag skulle... så jag åkte med min moster.
Det känns så oerhört avlägset att gå på en bal och att springa ut på studenten utan att min mamma står där och möter mig...
Jag köpte en balklänning idag... planen var att jag och mamma skulle gjort det tillsammans idag. Jag ville inte göra det egentligen men alla sa till mig att jag skulle... så jag åkte med min moster.
Det känns så oerhört avlägset att gå på en bal och att springa ut på studenten utan att min mamma står där och möter mig...
snälla...
Jag tänker ofta nu att om det hade hänt någon annan så hade jag bara hållt min mamma så hårt och varit så tacksam att det inte var jag och värnat så om alla stunder jag fick med henne ännu mer än vad jag kanske gjorde...
snälla gör mig den tjänsten, bråka inte om småsaker och kom ihåg att livet är bräckligt... värna om den tid ni får med alla runt omkring er...
Mamma, du kommer alltid finnas för mig och det gör så ont att jaginte kan leva mitt liv med dig... Älskade mamma, varför?!
snälla gör mig den tjänsten, bråka inte om småsaker och kom ihåg att livet är bräckligt... värna om den tid ni får med alla runt omkring er...
Mamma, du kommer alltid finnas för mig och det gör så ont att jaginte kan leva mitt liv med dig... Älskade mamma, varför?!
tänk...
tänk alla saker man bråkade om... hur obetydliga de egentligen var. Alla gånger man var arg på varandra alla ord man sa... istället för att bara hålla fast vid den tid som man får tillsammans...
Det är inte meningen att man ska dö när man är 44.... det är inte meningen att man ska förlora sin mamma när man är 18...
Hur kan tiden fortsätta när min värld står still?
Det är inte meningen att man ska dö när man är 44.... det är inte meningen att man ska förlora sin mamma när man är 18...
Hur kan tiden fortsätta när min värld står still?
Älskade mamma
"Döden är inget alls. Den räknas inte.
Jag har bara slunkit in i rummet bredvid.
Inget har hänt. Allt är precis som det var.
Jag är jag och ni är ni, och det gamla livet som vi levde
så kärleksfullt ihop är oberört, oförändrat.
Vad vi än var för varandra är vi ännu.
Kalla mig för det gamla bekanta namnet.
Tala om mig på samma sätt som ni alltid gjort.
Låt inte ert tonfall förändras.
Anlägg ingen tvunget allvarlig eller sorgsen min.
Skratta som vi alltid brukade skratta åt de små skämt
vi gladde oss åt tillsammans.
Lek, le, tänk på mig, be för mig.
Låt mitt namn vara på allas läppar
som det alltid varit.
Låt det uttalas utan ansträngning,
utan tillstymmelsen till en skugga över sig.
Livet betyder allt det någonsin har betytt.
Det är likadant det alltid varit.
Det finns en absolut och obrytbar kontinuitet.
Var denna död annat än en försumbar olyckshändelse?
Varför skulle jag vara ur sinn bara för att jag är ur - syn?
Jag väntar ju blott på er en liten stund
här någonstans i närheten, alldeles om hörnet.
Allt är väl."
Harry Scott Holland
mamma
Fick blommor från jobbet nu och det betyder mycket...
Det känns också bra när Elin, Anna och Karin varit här... både att få prata om mamma och om annat... och om Ulf-Daniel...
Blev bara så tom när jag letade efter pappas necessär bland mammas saker och när vi fick veta att hon kommer med en bil på fredag eftermiddag eller kväll. Det känns väldigt bra att hon kommer hem men samtidigt så vet jag att det innebär att jag tappar det lilla grepp jag fått tag på och faller igen.... kanske inte lika djupt men jag kommer falla...
Jag behöver dig mamma, jag behöver dig.
Det känns också bra när Elin, Anna och Karin varit här... både att få prata om mamma och om annat... och om Ulf-Daniel...
Blev bara så tom när jag letade efter pappas necessär bland mammas saker och när vi fick veta att hon kommer med en bil på fredag eftermiddag eller kväll. Det känns väldigt bra att hon kommer hem men samtidigt så vet jag att det innebär att jag tappar det lilla grepp jag fått tag på och faller igen.... kanske inte lika djupt men jag kommer falla...
Jag behöver dig mamma, jag behöver dig.
20 år...
I dag är det 20 år sedan mamma och pappa förlovade sig... och hon får inte uppleva det och hur jag än försöker så kan jag inte förstå det... det är för stort...
Min älskade mamma, min älskalde, älskade mamma som inte kommer få uppleva så mycket, som inte kommer finnas där...
Jag kan inte se längre fram än att min mamma kommer inte vara där när jag tar studenten...längre än så orkar jag inte fast jag vet ju, jag förstår ju, att hon kommer aldrig finnas där och aldrig träffa mina barn...
hur kan det hända, hur kan det hända min älskade mamma?
tack...
Jag har förstått att många av er läser det här... och jag vill bara tacka för allt stöd och säga att, med vissa undantag ,så kommer inte jag att konakta någon för det orkar jag inte.... men det betyder jättemycket när ni hör av er vare sig det är att ringa, att sms:a eller bara att skriva en kommentar här.
på fredag
På fredag kommer kistan med mamma hem. På fredag kväll kommer vi stå där på Landvetter för att ta emot min älskade mamma när hon återvänder.
Det känns som en lättnad att hon kommer till Sverige men så overklig och smärtsamt att det är en kista vi tar emot och inte mamma som kommer gående där.
Sedan väntar den tunga tiden efter och begravningen... jag kan inte förstå att jag ska begrava min mamma. Jag vet inte när det blir men jag vet inte om jag orkar begravningen om inte Jessi kommit hem än då. Jag vet inte när hon kommer eller om hon kommit då eller ens när begravningen är... men jag vill att hon ska vara där.
Jag älskar dig mamma och någonstans är vi alltid tillsammans.
Det känns som en lättnad att hon kommer till Sverige men så overklig och smärtsamt att det är en kista vi tar emot och inte mamma som kommer gående där.
Sedan väntar den tunga tiden efter och begravningen... jag kan inte förstå att jag ska begrava min mamma. Jag vet inte när det blir men jag vet inte om jag orkar begravningen om inte Jessi kommit hem än då. Jag vet inte när hon kommer eller om hon kommit då eller ens när begravningen är... men jag vill att hon ska vara där.
Jag älskar dig mamma och någonstans är vi alltid tillsammans.
mormor
vi har varit hos mormor och det var så tugnt så det finns inte. Hos mormor finns det så många minnen av mamma att det kväver mig.
Vi fick även köpt en ljuslykta i stan... en till mamma och en till mormor och ett kort där det stod:
Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns.
Det kändes så rätt på något sätt...
Vi fick även köpt en ljuslykta i stan... en till mamma och en till mormor och ett kort där det stod:
Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns.
Det kändes så rätt på något sätt...
.
det känns som om jag inte kan röra mig... knappt kan ta mig framåt och jag känner mig så tom och orkeslös. Jag önskar, jag önskar verkligen, att jag kunde tro på allt det som religionerna talar om... att jag kunde förtränga allt logiskt och söka tröst i tron. Men jag kan inte...
Jag orkar ingenting, jag orkar ingenting...
Jag orkar ingenting, jag orkar ingenting...
hur?
vi ska ta oss till en guldsmed och till mormor sen... jag har ingen energi, allt är tomt... det kvittar vad som händer med mig när mamma inte finns...
dröm
jag drömde för första gången inatt... en alldeles vanlig dröm om allt där min mamma fanns med mig... sedan vaknade jag och kände mig oerhört tom.... HUR SKA JAG LEVA UTAN MAMMA??
Ännu en dag...
kl. är nu över 12... jag antar att det innebär att ännu en dag har startat utan min mamma. Hur kan det fungera så? Hur kan tiden fortsätta gå och människor fortsätta sina liv? Min värld står still, klockan går men allt annat är stilla.
Ska ta sömnmedel snart och försöka få några drömlösa timmars sömn, inte för att jag är trött utan för att jag måste sova och för att det är ett sätt att fly undan timmar.
Ska ta sömnmedel snart och försöka få några drömlösa timmars sömn, inte för att jag är trött utan för att jag måste sova och för att det är ett sätt att fly undan timmar.
lång dag.
den här dagen hara varit en evighet... längre än en evighet... kommer alla dagar alltid vara så här långa? Hur ska jag klara mig utan mamma?
okänsliga människor
allt känns så tungt... okänsliga människor går in på min blogg... min blogg där jag skriver om mina känslor för min älskade mamma och skriver saker som att det är väl kul att hon är på väg hem och frågar vart hon varit... framgår det inte vad som hänt? hur kan man göra så? hur kan man vara så jävla okänslig? Hur kan man vilja göra saker värre för den som redan faller i ett mörkt svart hål?
på väg...
Min mamma är på väg hem... hon är på väg hem till Sverige...
aldrig
Jag har aldrig varit ifrån min mamma i mer än en vecka... hur ska jag kunna leva ett helt liv utan henne??
faller
Det känns bra när folk är här... att få prata. Carro, Asrin & Marta var här nu och jag känner att jag behöver träffa människor.
Men jag faller, det finns ingen botten och jag bara faller. Dagen har varit ganska lugn men så kommer det över mig, tomheten och smärtan.
Det är för stort för att förstå... men det känns ändå bra när folk hör av sig.
Älskade, älskade mamma.
Men jag faller, det finns ingen botten och jag bara faller. Dagen har varit ganska lugn men så kommer det över mig, tomheten och smärtan.
Det är för stort för att förstå... men det känns ändå bra när folk hör av sig.
Älskade, älskade mamma.
.
Jag började skala potatis... men jag bryter ihop... alla blommor och tidningar, bilder och löpsedlar... alla saker, lukter, kläder... allt är min mamma.... allt.
VARFÖR??
VARFÖR??
.
har precis pratat med Josse och Fredrik och det kändes väldigt skönt att få prata... både om det som hänt, om min älskade mamma men också om annat.
Det ligger så mycket saker som måste packas upp och jag orkar inte röra vid alla hennes saker, inte nu... inte nu....
Snart kommer Asrin och Carro och Marta och jag vet inte om Emma är med men jag känner att jag behöver ha folk runt mig.
Klassen vet nu och de har läst artiklarna och det känns bra att jag inte behöver dra samma historia om och om igen samt att det inte blir massa fel när folk berättar vidare...
Jag tar timme för timme, minut för minut.
Det ligger så mycket saker som måste packas upp och jag orkar inte röra vid alla hennes saker, inte nu... inte nu....
Snart kommer Asrin och Carro och Marta och jag vet inte om Emma är med men jag känner att jag behöver ha folk runt mig.
Klassen vet nu och de har läst artiklarna och det känns bra att jag inte behöver dra samma historia om och om igen samt att det inte blir massa fel när folk berättar vidare...
Jag tar timme för timme, minut för minut.
börjar om
Jag vaknar på morgonen och allt börjar om... tomheten, sorgen och saknaden efter mamma... vill bara ha tag på en expressen.... det gör så ont, så fruktansvärt ont.
Det känns bra att Josse och Fredrik kommer och att de andra kommer sen i v. Det känns också bra att de kommer läsa tidningarna.
Vi har bestämt oss för att när allt lugnat ner oss ska vi skaffa en hund antingen en mellanschnauzer eller amerikansk cocker spaniel för det var mammas favorithundar. vi har redan döpt den:mimmi...
Mina kusiner kallade alltid mamma mimmi.
Jag ska försöka ta tag i mitt liv och jag ska prova balklänning med min moster på onsdag....
Min syster har även en bilddagboken där hon skriver av sig, besök gärna henne: http://two.bilddagboken.se/
HUR SKA JAG KUNNA LEVA?????????
expressen
Marie Ahlqvist, 44, dog efter att hon krockat med en annan skidåkare i hög fart.
Marie, 44, dog i skidkraschen
Familjen Ahlqvist från Mölnlycke åkte på skidsemester över sportlovet. Men mitt i den idylliska resan blev mamman Marie, 44, påkörd av en annan åkare. Krocken dödade Marie.
- Våra döttrar har det kämpigt. Vi tar en timme i taget, säger Maries man, Johan Ahlqvist, 47.
Marie var en försiktig skidåkare som tog det lugnt i backen. Vittnen har berättat om en tysk man som kom åkande i hög fart. Han körde rakt in i Marie, framför ögonen på hennes vänner. Johan och de två tonårsdöttrarna var på plats några minuter senare.
Johan arbetar på Räddningstjänsten och har under flera år varit ambulansförare. När han kom fram till Marie förstod han att läget var allvarligt.
- Läkarna gjorde hjärt- och lungräddning länge. De använde aldrig defibrillatorn, och det var inget bra tecken, säger han.
Fick mycket stöd
En ambulanshelikopter hämtade Marie i pisten. När Johan och döttrarna kom fram till sjukhuset fick de beskedet att Marie inte överlevt krocken.
- Vi fick mycket stöd på en gång eftersom vi hade vänner och bekanta med. Det var oerhört viktigt att vi fick det stödet av vänner med en gång.
Varje sportlov arrangerar Johan en privat skidresa till Österrike. I år var det nittiotalet kompisar som reste ner med bussar till orten Uttendorf
Älskade att resa
Omtänksam, varm och aktiv. Så beskriver Johan sin fru. Familjen har en stor vänskapskrets och Marie var mycket omtyckt. Hon arbetade som förskollärare och tyckte om att idrotta. Marie tränade på gym, cyklade och åkte såväl längdskidor som slalom. Hon spelade även tennis och hade bra fysik.
Marie och Johan älskade att resa. De har sparat pengar och rest så mycket som ekonomin tillåtit.
- Hela familjen är väldigt aktiv. Skidresor försöker vi göra varje år, säger Johan.
En kamrat till tysken som körde på Marie råkade filma olyckan. Filmen är nu beslagtagen som bevismaterial och olyckan utreds.
- Jag ska försöka få tag i en advokat som kan hjälpa mig. Om mannen döms hjälper inte oss just nu, men jag vill att det skipas rättvisa, säger Johan.
ringarna
vi har hittat mammas ringar nu och det känns som ett lugn... bara vi hittar halsbanden, bara vi hittar mammas halsband...
Det känns bra att jag kan ha på mig mammas vigsel och förlovningsring och ringen vi köpte tillsammans när hon fyllde 40... om jag bara kunde hitta halsbanden... de som vi aldrig fick hålla på med när vi var små eftersom hon var så rädd om dem...
Det gick förvånansvärt enkelt att dela upp dem med Sandra och det känns bättre ändå, aldrig bra... bara bättre.
Det känns bra att jag kan ha på mig mammas vigsel och förlovningsring och ringen vi köpte tillsammans när hon fyllde 40... om jag bara kunde hitta halsbanden... de som vi aldrig fick hålla på med när vi var små eftersom hon var så rädd om dem...
Det gick förvånansvärt enkelt att dela upp dem med Sandra och det känns bättre ändå, aldrig bra... bara bättre.
.
JAG VILL INTE LEVA UTAN MAMMA, JAG VILL INTE!
expressen
imorgon kommer även expressen publicera en artikel med namn och bild på min älskade mamma.
det känns bra på något vis.... eller inte bra för det blir det aldrig igen... men bättre än anonymt.
det känns bra att folkl ständigt är här... Julia och Lena åkte precis och snart kommer nog PG och Marie... det änns bara så jobbigt att Jessi är så långt bort... jag kan nog inte prata med någon som jag kan med Jessi som växt upp med min mamma. Det har ju Malin också gjort men det är ändå Jessi jag är närmst med...
det känns bra på något vis.... eller inte bra för det blir det aldrig igen... men bättre än anonymt.
det känns bra att folkl ständigt är här... Julia och Lena åkte precis och snart kommer nog PG och Marie... det änns bara så jobbigt att Jessi är så långt bort... jag kan nog inte prata med någon som jag kan med Jessi som växt upp med min mamma. Det har ju Malin också gjort men det är ändå Jessi jag är närmst med...
filmen
de har fått tag på tysken nu... han som filmade det... han var en vän till den jäveln som tog min mamma ifrån mig... han är anhållen och filmen är beslagtagen....
vi har en advokat nu och vi ska stämma honom... jag vill att han ska dö!! jag vill att han ska vara död!!
vi har en advokat nu och vi ska stämma honom... jag vill att han ska dö!! jag vill att han ska vara död!!
aftonbladet
SIDAN 21, AFTONBLADET.
I dag publicerar aftonbladet en artikel med namn och bild... vi vill inte bara att hon ska bli en i mängden, en 44-årig svensk kvinna som omkom i en dödskrash... hon måste vara marie... min älskade mamma... vi fíck läsa det och välja bild... och det känns okej... men jag kan inte förstå att kvinnan är min mamma.... hur ska jag kunna leva?
I dag publicerar aftonbladet en artikel med namn och bild... vi vill inte bara att hon ska bli en i mängden, en 44-årig svensk kvinna som omkom i en dödskrash... hon måste vara marie... min älskade mamma... vi fíck läsa det och välja bild... och det känns okej... men jag kan inte förstå att kvinnan är min mamma.... hur ska jag kunna leva?
hur?
Hur kan tiden fortsätta? hur kan världen fortsätta snurra när min mamma inte finns längre? Hur ska man kunna gå vidare och leva utan min mamma, min älskade, älskade mamma....
VARFÖR?! hon var ju så försiktig... VARFÖR?!
VARFÖR?! hon var ju så försiktig... VARFÖR?!
...
aldrig har timmarna gått så långsamt och aldrig har allt kännts så hopplöst och tomt... Asrin är på väg och det blir nog bra att prata med någon...
fick ett mejl från liseberg om en andra intervju på tisdag... Jag ska försöka flytta den men jag måste gå för mamma ville ju så gärna att jag skulle få jobbet där...
Älskade mamma, varför??
mamma
Jag glömmer det hela tiden och sedan slår det mig igen... hur ska jag kunna leva utan min mamma? Hur ska jag orka utan min mamma?
Om tre timmar kommer min moster, min mormor, min farfar, min fasters familj.... hur ska jag orka allt? hur ska jag kunna leva?
VARFÖR??
Om tre timmar kommer min moster, min mormor, min farfar, min fasters familj.... hur ska jag orka allt? hur ska jag kunna leva?
VARFÖR??
tomt
Jag vaknade i morse helt tom... utan att kunna inse vad som hänt. Jag låg där i mammas säng, i mammas pyjamas och jag kunde inte förstå det.
Hittade skolkatalogen från i år där mamma står med klassen och hittade en lapp hon sparat som jag skrev för 13 år sedan... om hur det snöade så på Sandras födelsedag att vi inte kunde gå ut.
VARFÖR??
Hittade skolkatalogen från i år där mamma står med klassen och hittade en lapp hon sparat som jag skrev för 13 år sedan... om hur det snöade så på Sandras födelsedag att vi inte kunde gå ut.
VARFÖR??
mamma
Jag har slut på tårar men jag gråter ändå... jag kommer aldrig mer träffa min mamma... hur ska jag kunna leva utan min mamma?
hur ska jag kunna ta studenten när min mamma inte finns där?!
Hur ska jag leva utan henne, hur?!
hur ska jag kunna ta studenten när min mamma inte finns där?!
Hur ska jag leva utan henne, hur?!
Min mardröm
Det har nu gått 32 timar sedan jag förlorade min älskade, älskade mamma i en olycka i Saalbach-Hinterglemm. Hon hade hjälm och hon åkte försiktigast av oss alla men ändå blev hon offer för en tysk man som åkte rakt nedåt. Jag vet inte varför min mamma dog, jag vet inte hur.
Jag satt i liften med Malin och PG och jag såg att en olycka skett och jag såg de lila byxorna och jag bara visste att det var min mamma som låg där. Jag bad hela vägen ned att det skulle vara någon annan eller att det inte skulle vara allvarligt.
Men när jag nådde fram låg hon där, min älskade mamma, med en mask över ansiktet och med människor som gjorde hjärtmassage och sedan är allt suddigt och jag bara skrek efter min pappa.
Jag kunde inte röra mig, inte andas och det kändes som vi låg där en evighet jag, pappa och Sandra innan de bar mig till liften ned. De placerade oss i ett kalt rum där vi fick vänta en evighet på en taxi som skulle ta oss till Zell am See och till mamma.
Runt omkring mig talade alla tyska och Katarina tolkade samtidigt som de gav mig mängder av lugnande medel och jag bara skrek, skrek på min mamma, min älskade mamma.
Slutligen fick vi komma till henne där hon låg och såg ut som vanligt, bara ett skrubbsår i pannan. Det var min mamma, men ändå för det kändes inte som min mamma och det luktade inte som min mamma! Att lämna henne där och återvända till Uttendorf var det svåraste jag någonsin gjort.
Det senaste dygnet och väntan på att få återvända till Sverige har varit det värsta och det längsta i mitt liv. Jag lever i en mardröm, jag lever i en mardröm!
Jag satt i liften med Malin och PG och jag såg att en olycka skett och jag såg de lila byxorna och jag bara visste att det var min mamma som låg där. Jag bad hela vägen ned att det skulle vara någon annan eller att det inte skulle vara allvarligt.
Men när jag nådde fram låg hon där, min älskade mamma, med en mask över ansiktet och med människor som gjorde hjärtmassage och sedan är allt suddigt och jag bara skrek efter min pappa.
Jag kunde inte röra mig, inte andas och det kändes som vi låg där en evighet jag, pappa och Sandra innan de bar mig till liften ned. De placerade oss i ett kalt rum där vi fick vänta en evighet på en taxi som skulle ta oss till Zell am See och till mamma.
Runt omkring mig talade alla tyska och Katarina tolkade samtidigt som de gav mig mängder av lugnande medel och jag bara skrek, skrek på min mamma, min älskade mamma.
Slutligen fick vi komma till henne där hon låg och såg ut som vanligt, bara ett skrubbsår i pannan. Det var min mamma, men ändå för det kändes inte som min mamma och det luktade inte som min mamma! Att lämna henne där och återvända till Uttendorf var det svåraste jag någonsin gjort.
Det senaste dygnet och väntan på att få återvända till Sverige har varit det värsta och det längsta i mitt liv. Jag lever i en mardröm, jag lever i en mardröm!
Min mamma
Svenska krockade i skidpist - avled
En 44-årig svensk kvinna kolliderade så illa med en tysk i en skidbacke i österrikiska Saalbach-Hinterglemm att hon sedan avled.
- Olyckan inträffade i går, säger Kent Öberg, på UD:s pressjour till aftonbladet.se.
Den våldsamma kollisionen ägde rum i en pist nära Hochalmhütte vid 15-tiden på torsdagen. Den 44-åriga svenskan flögs i ambulanshelikopter till sjukhus i Zell am See, men hennes liv gick inte att rädda.
Även den 41-årige tysken fördes till sjukhuset, där han vårdas för svår hjärnskakning och andra skador.
Österrikiska myndigheter kunde på fredagen inte förklara hur utförsåkarnas krock kunnat bli så våldsam.
En tysk uppges ha råkat spela in hela förloppet på video. Polisen uppmanar nu denne att ta kontakt.
